Att smyga på aktsamhetens stig

Det råder en förvirring om själva definitionen av mindfulness som begrepp eller koncept eller metod eller förhållningssätt eller vad det nu kan vara. Många menar att det är ett förhållningssätt eftersom det aldrig tar slut, man blir aldrig fulllärd, det finns inte två upplevelser av medveten närvaro som är exakt lika, då få personers existens ens är lika. Det finns något västerländskt typiskt i detta att söka beståndsdelarna av världens alla hörn. Att till varje punkt och prick förstå och veta, vrida och vända på varje sten.
Lite utav det delikata med mindfulness är att man som Jon Kabat-Zinn säger, måste närma sig mindfulness med aktsamhet. Precis som det bör utövas. Med aktsamhet.
Det vilar något vackert i detta, tycker jag. Att vördnasfullt närma sig själv, att med ömhet behålla sina känslor, att som en klok person sa, vagga sina känslor som ett litet spädbarn vaggas till sömn. Med ömma smekningar dra sig till minnes att ett vetenskapligt förhållningssätt lätt kan bryta ned vitsen med mindfulness. Att det är lätt hänt att hacka upp det som kan kännas så viktigt så att det knappt går att beskriva med ord. Så jag smyger försiktigt på min mindfulnessstig med lätta ninjasteg, för att aktsamt närma mig mitt mål.