- Du måste gråta ut, säger han. Du stänger av dina tårar jämt. Så fort jag tittar på dig.
- Jag vet, säger jag. Jag kan inte rå för det, jag kan inte.
Och vi gick igenom hela staden. Folk var bakfulla, letade efter öppna hak för en slemmig stek eller kanske en ny öl. Regnbågen försökte skina, jag kände mig avdomnad.
Han sa: "Midsommar blir sig aldrig likt igen."
- Nej, tänkte jag. Världen blir sig aldrig lik igen.
Molnen blev mörkare och regnbågen kämpade för att skina igenom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Vad har hänt?
undrar jag..
En släkting har dött.
Men älskade vännen... Så vackert och så sorgligt.
Leila! Agnes anade...Jag grät ännu mer när jag läste dina ord. Du kan dom. Orden. Och tack för fina bilden på regnbågen, jag såg den. Den hjälpte. Älskade unge.
sorgligt vackert och livet. fina Leila. ta hand om dig!
Tack ni fina. Ni är bra att ha.
Vad fint du skriver om så hemska saker. Kram kompis
tack finaste jannan
tack finaste jannan
Skicka en kommentar