Idag är det måndag och för fem år sedan föddes min lilla håriga bebis. Efter några veckor träffades vi för första gången i en lägenhet på St Eriksplan. Han var ett resultat av en vild utesommar för den sköldpaddemönstrade mamman och alla trodde att Abra var en honkatt vid födelsen. Det var två tigerfärgade ungar och tre små brunsvarta. Abra var det mer tillbakadragne av de två tigerröda och gömde sig bakom en fot.
Åh vad jag hade dåligt samvete när jag bar hem det lilla livet över en snöig St Eriksbro! Jag tyckte jag tog honom från sin familj och trygghet, även om jag visste att hans mamma var så urlakad av att dia så hon knappt kunde stå och att jag skulle älska detta lilla liv mer än mig själv, så kändes det brutalt. Men jag hade ju trots allt velat ha katt hela mitt liv. Varje jul önskade jag mig byta ut min allergiska lillebror mot en katt. Ungefär tjugo år senare kom den julen.
Första natten sov han en kvart ungefär i denna rosa dyna, sedan sov han aldrig mer i den.
Utan helst på min hals, än idag vaknar jag av en kattsvans i ögat.
Han var så liten, så liten. Varje natt var jag rädd att jag skulle råka mosa honom genom att lägga mig på honom. Jag brukade VAK [Vård av Katt] för att vara hemma med honom på dagarna och bestämt få till den mest sociala kissen, vilket han också blev. Han kommer och hälsar när jag kommer hem, han hänger med mig på toaletten, han sitter i mitt knä vad jag än gör och ligger och sover bredvid min huvudkudde på nätterna. Han saknar mig om jag är borta och kommer springandes när han hör min röst. Han är dock inte lika social mot andra och håller sitt avstånd till det bjuds på mat, La Perle helst och endast. Och maten gjorde sitt, han blev stor så snabbt!
Just idag gömmer han sig under våningssängen bland mina träningskläder.
Men annars är han ju en sådan här stor katt nuförtiden. Hans blåa ögon har blivit gröna och tassarna stora. Han har gjort mig till världens lipigaste djurvän som inte ens kan se tecknade djur fara illa utan att böla. De behöver inte ens fara illa det räcker med att de ser lite vilsna ut så brister mitt hjärta itu. Det är ju för att Abra fått mig att inse vad villkorslös kärlek verkligen är, han håller aldrig avstånd när jag är sjuk, han kommer nära när jag är ledsen, han vill alltid kela och ligga i mitt knä, han är alltid där. När alla andra fattats mig så har han varit där.
Jag hoppas att vi får många år tillsammans till min finaste lilla vän.
5 kommentarer:
Precis så känner jag oxå.. fast min älskade bästa vän som fanns i alla väder.. finns nu inte mer.. men han ligger under täcket nära nära mig varje natt.. Och Jag är precis som du.. bir jätte arg och ledsen om jag skulle se ett djur fara illa.. om ens som du säger.. en tecknad sådan..
Kram på Arbras dag! <3
åh Vilken gosig plutt! Jag skulle älskat att ha katt om inte både jag och min man var allergiska och reste så mycket...
Grattis på 5-års dagen Abra :)
störtsköna bilder!!:)
grattis på 5-årsdagen!:)
själv drömmer jag om en hund. en liten vän. att älska och ta hand om.
men min man, han är en kattman han... så det råder delade meningar om att skaffa hund...:p
Tårar och grattis till den finaste kissen med den finaste matten, i hela världen! Jag minns de år som varit, jag har ju fått ta hand om lille älsklingen ibland, och hoppas oxå på många fler fina år med honom! Puss på er!
åh Sandra, jag vet, kan knappt föreställa mig hur mkt det smärtar.
Elsa, han är verkligen en gosig plutt =) Men förstår dig, är man borta mkt och inte har en kattvakt, då är det svårt.. vi har ju kattmormor, min mamma =)
Emmie; ja hund verkar också supermysigt... jag får bara så dåligt samvete varje gång jag ser de tillgivna varelserna.. tänker att jag inte har så mycket tid som de behöver.. men hundar är finfina! Jag älskar nog alla djur, jättemycket !
Mamma abra hälsar meeeaaaaoooww.. när ska du bjuda mig på la perrrrrrle?
Skicka en kommentar