måndag 10 september 2012
Bröllopet
Och så kom den. Natten utan sömn inför dagen som vi väntat
på så länge. Vi höll varandra sömnlösa i några timmar sedan somnade han och jag
vakade, i två timmar slöt jag ögonen innan klockan ringde. Aldrig har jag varit
vaknare än när den morgonens signal kallade.
Vi åt en stor frukost, sådär lyxig som bara vi gillar med
nötcreme på macka, danio vanilj och färska bär med mycket kaffe med mjölk till.
Sedan kom de, bestman och frisyrfixaren och sminkaren, alla våra kära vänner. Vi
pratade som vi brukar prata som mest och deras kärleksfulla fingrar flätade
mitt hår, ritade linjer på mitt ögonlock och vi var alldeles omhuldade.
Vi fotades med hela stora familjen, bonusbarn, kära stora
lillebror, mammor och en pappa eller två, brudtärneman och min finaste toastmaster.
Bildspelade oss glada, allvarliga, glada, allvarliga och skratt däremellan.
Lokalen var så vacker, jag var så stolt, över fina vänner
som pysslat för hand, hur vackert allt blev sammantaget och fina kvällar som
fått fram allt det som jag med fröjd arrangerade dagen innan.
Klockan sprang med stora visaren före, det började bli dags!
Vi gick till vårt rum, försökte äta, pussades och fjärilarna tog vingslag som
skapade svallvågor i hela rummet. Helt plötsligt stod tiden stilla, förväntan
inför julafton när jag var liten gånger tio. På morgnen hade vi lyssnat på
gammal kärlekssoul men vi bytte snabbt takt och dansade nervöst till dunkadunka
för att få tiden att hålla vårt tempo. Genom fönstret smygtittade vi på
gästerna som samlades utangför festlokalen för att gå ned till stranden. Jag
ville ringa min toastmaster minst tio gånger om; Har de gått nu? Är det dags?
Sakta men snabbt dricker vi champange och jag är försiktig med chokladen för
klänningen är benvit, och lite champange till, men absolut inte för mycket
eller blir det bara bra?
Vi tjuvkikade tills vi trodde att nästan alla gått och jag
måste kissa bara en gång till och han
med. Vi smög över till lokalen och såg de sista vandra ned och jag måste kissa
bara en gång till.
Mobilen blinkar ” nu är vi nere! ”. Kissar jag på¨mig? Nej men nästan och magen
känns så fladdrig och benen lika knäsvaga som första gången han tog på mig och
vi håller hårt hand och det blir svettigt, nej vi håller hårt i arm och
försöker gå rakt. Nu går vi mot stranden på den asfalterade vägen ned. Snart
närmar sig Hallandsgården och ja, där står Linda med kameran som hon skulle.
Hon måste se hur nervös jag är och att jag knappt kan gå rakt.
Hon pratar, jag kommer inte ihåg vad hon säger, något
lugnande tror jag och ”åh vad ni är fina” och snäpp snäpp med kameran och det
leendet måste varit i kramp.
Nu går vi vidare och stranden närmar sig men inte snabbt
nog. Det känns som att marschera främst i rebelltåget , ja vi ska göra något
stort och viktigt och det känns så mycket mer än vad jag trodde att det skulle
kännas.
När han snörar av sig sina oxblodsfärgade fina gamla
herrskor och mina skinssandaler långsamt går av så är jag mest nervös någonsin.
Jag smsar nu kommer vi och vår låt går på. Den låten som var vår utan att vi
visste om det. När jag hör tonerna förstår jag att det är nu det verkligen
händer. Det är stort, större än vad jag trodde. Andningen ligger högt i halsen,
ska du hålla mina skor, kan du hålla i mig med då?
Vi trampar vingligt genom den kvicksands mjuka sanddynan och
stiger över kullen för att se att de är där! Alla är de där, de väntar på oss.
Persiska mattor, rostiga armeringsjärn, en vit slöja och en gammal kappsäck
avslöjar att det här är vår sanddyn. Flilflops, hawaiiskjortor, kostymer, blandat med linnebyxor, fin
klänningar och bäbisar och hundar, avslöjar att det är våra gäster. Och min
Jenny, min gamla , fina vän som jag känt så länge men inte i denna roll. Hon
står där som präst och ska viga oss.
På morgonen regnade det, men nu vilar ett starkt sken över
himlen och lagom till välsignelsen så lyser det igenom på oss. Det är varmt och
jag svettas, men vi lyssnar på Jennys välvalda ord och tittar förundransfullt på
människorna som faktiskt rest genom hela Sverige för att vara där för oss. Han tittar på mig och vi håller i varandra, nervösa men trygga i de orden vi ska säga. Han säger det stolt, högt och säkert: "Älskade Leila, jag lovar att följa dig genom mörker och ljus, hålla din hand tills våra skelett blir till sand". Jag klarar av att säga samma mening utan att titta på fusklappen och känner att jag just sa mitt livs bästa tal.
Jag får min efterlängtade ring, en efterlängtad kyss och min
efterlängtade äkta man. Sista psalmen har feltryckt text i programmet så det
blir lite kantigt så där som det ska vara och vi sjunger inget bra ändå. Daniel
styr musiken med gitarren och sedan är det klart! Vår sista låt går på och
luften går ur! Puh, vi klarade det! Det
känns precis så, och Jenny pratade om vattnet och kärlekskraften som vi har och
jag känner den så starkt, med bara tår i sanden och havet som förgrund.
De kastar konfetti och blåser bubblor och ”home” spelas i
bakgrunden och det gråts och kramas och fotas och fotas. Och vi håller hårt i
vårt viktiga papper, som heter vigselbevis.
Sedan går vi upp mot Strandhotellet, denna restaurerade
vackra lokal som funnits i Mellbystrand så länge. Fredrik, Grynet, Åsa och
Carro har klätt sig retro och i vårt färgtema helt på eget bevåg. De är så
vackra och ser att vi är törstiga, som den eminenta personal de är förser de
oss med Törleyyyee och vatten om vartannat. Fredrik har hittat vår pyssellåda
och pyntat glas till mig och maken med omtänksamma fingrar som han bär på egen
bricka med spets på.
Lugnet börjar lägga sig och det är så mycket fint folk
runtomkring så jag vet knappt vem jag ska prata med. Det är varmt och vi
svettas allihopa och alla ler och är glada och några tar en snabb dusch.
Det blir äntligen dags att gå in och sedan sitter vi ned
till våra pyntade bord. Borden har fått ett sig varsitt namn efter några av personernas
intressen eller bakgrund. Det är en lek och varje bord får komma på sin
innebörd.
Sedan kommer maten, den fantastiska underbara maten som
dividerats fram och tillbaka i månader. Det är förrättsbuffe med bland annat vitvinskokta
blåmusslor med fänkål, hembakat bröd, ostar och serranolindad sparris,
salmalaxcevich och så mycket gott så jag får lov att pausa.
Däremellan kommer talen, mamma börjar och klarar hela talet
utan att gråta, hon pratar om hur vi är, gör en bokstavslek med våra namn, jag
är lojal, envis, inkännande, och alltid
redo. Han är rak, öm och envis.
Därefter håller hans pappa tal, det är från hjärtat och tårarna är med.
Vi äter varmrättsbuffe. Det är kalv med gremoulata,
lammracks, röror, rotsaker, rödbetor med chevrekräm, speciell falafel och en
massa annat som fick smaklökarna att dansa.
Fler tal, älskade brudtärneman spricker med tårar när han
vill säga att vi betyder mycket. Han förklarar att han kunde hållit ett tal som
var bissart om olika filosofiska ting som han vet att jag skulle gillat men
ingen annan förstått. Istället gör han en lek. Den går ut på att vi ska vara
samspelta och självklart vinner brudparet, vår höger och vänster han agerar så
som om de sitter på samma människa.
Vi äter gott och alla verkar trivas oförskämt bra. Jag får
massa pussar på kinden och klänningens ena axelband faller av. Min tre
amazonkvinnor sluter upp kring mig och fixar alllt på toaletten med hjälp av
vårt uppfräschningskit som vi placerat där. Jag skrattar mest och tittar fascinerat på deras snabba fingrar.
Efterrättsbuffen kommer i sitt egna gröna rum med en gammal
brunblommig duk. Det är macaroons i många smaker, jordgubbar i vinreduktion,
chokladganach, fräsk frukt, och en creme brulee som är av himmelriket. Jag
dricker Bellini som Fredrik fixat bara för mig.
Det är flera fina, roliga, fantastiska tal och lillebror briljerar med sitt allra första
tal, till mig, som bara han kan! Mamma har en överraskning. Vi ska gå ut och
tända kom loy som vi ritat på. Den ena fastnar i ett träd och vi hämtar
brandsläckare och Per klättarar upp i ett träd för att släcka, Anders i nästa
och puttar på Per och han lyckas släcka elden! Vi skrattar och de små förfäras
och mamma envisas med att tända en till och den flyger högt bort mot eviga
skyar.
Sådär fick vi nästan alla vitala ingridienser för ett
bröllop. Det är dags för mitt tal, det är en överraskning som jag förberett lite grann. Jag tar med mig bellini, vatten och
lillebror. För krafteffekt, svalkande effekt och nusik effekt. Jag har blandat ihop mina texter med vår musik. Under
veckan försökte jag hitta en stund till att öva men det hanns inte och jag är
nervös. Men det går bra och scenen känns van och jag kan prata högt och klart
och bara under Lalehs låt ”snö” när jag ser hans tårar så håller jag på att falla,
jag ber stora lillebror att stänga av musiken, skrattar mig vidare och bjuder
upp honom till vår första dans. Vi pussas och kramas hårt och när låten är slut
så försvinner vi ett rökmoln och lillebror drar igång ett dansgolv som bara han
kan.
Jag dansar och dansar, med vänner och make och släkt. Vi har
ett fotorum med massa rolika mustacher och grejer och fotas i alla möjliga
konstellationer. Bellinisarna fortsätter komma, det varvas med lite godis som
står i barlokalen i vackra glasburkar och kristallskålar. Och visst slinker en
extra creme brulee ned till som kocken bränner på.
Kvällen är riktigt varm och många sitter ute och pratar och
skrattar länge och alla våra finaste är på plats.
Dagen, kvällen, natten blir så där perfekt som jag inte ens
vågade hoppas på.
Dagen efter är lika fin den. Vi samlas för frukostbuffe,
Fredrik och gänget har förflyttat lite pynt och dukat upp kring buffe, våra
gäster är där och kommer fler lika glada och fina som kvällen innnan. Vi kramas
hej då och biltut hej hej och tack tack tack och kram. Bebisar har glada
bebismöten och jag dricker extra kaffe och tar en extra muffin som var så god.
Solen skiner och vi går ned till stranden, badar med Melanie
och solar med vänner. Vi blir sugna på en öl och hämtar en sådan, skålar i
stranden med fina vänner som är kvar. Ska vi grilla? Ja vi åker och köper
grillmat, samlas på vår balkong och har ytterligare en sådan kanonkväll i goda
vänners lag.
Dagen efter åker vi hem, vi har sällskap på vägen och samlas
halvvägs för en lunch on the road. När vi närmar oss stockholm skiljer vi oss
åt från våra vänner för första gången på flera dagar.
Vi kommer hem, helt uppfyllda av värme.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tårar väller upp i ögonen..
Er finaste dag, så värda<3
Just så var det!
:)
Välkommen hem!
Tårar här också, minns all kärlek som bara skvätte på oss alla, som om vi alla skulle gifta oss. Jag var så lycklig, det var er lycka som ni så generöst delade ut!
Och ni var sååå fiiina!
Så himla, himla fint! Kärlek!
Ja och det bästa var att alla ni var där också!!!
Skicka en kommentar