The Man in The Mirror

När det är dags att gå vidare.
När man bör stanna och ta kampen.
Acceptans och Kamp.
Det är vardagsfenomen som för mig är starkt sammanlänkande. Inte i ett motsatsförhållande utan i växelverkan.

Ni vet, de dagarna du inte är nöjd. Oftast börjar det med att du inte är nöjd med sig själv för att sedan i förlängningen växa till ett missnöje inför hela din omgivning.
Ni vet, de dagarna när du känner att nu orkar jag inte kriga mer, nu ger jag upp.
Ni vet, de dagarna när du känner att du inte har några vänner(fast du har flera..), för ingen förstår eller beter sig som du önskar.
Ni vet, de dagarna när du önskade att du borde gjort någonting med lät det bero.

Alla de dagarna. Du mot världen. Ibland med, men ofta emot. For good and for bad.
Jag ska berätta mer om min mamma en annan dag. Ett av verktygen i hennes yrkesutövning är medveten närvaro. Hur man släpper.

Detta är ofta tvärtemot hur jag alltid ”jobbat”(läs: tänk, varit, agerat). Jag är den som ofta tar kampen. Att släppa, har för mig inneburit att ge upp. Jag har levt efter devisen att det som går att förändra bör man förändra, kriga tills sista blodsdroppen, vara en övermänniska och allt det där.
Tills mamma en gång sa(eller ja, förmodligen hade hon sagt det miljoner gånger förr utan att jag lyssnat, men ja, den gången jag lyssnade och förstod);
” Den enda du kan förändra är du själv”.
Helt plötsligt en dag gick det upp för mig varför mammas favoritlåt var Michael Jacksons ”The man in the mirror”.
Med detta inte sagt att det är dags att ge upp kampen och lägga sig ned för att invänta döden. Nej, inte så.
Men det är svårt att förändra människor. Oftast är det inte heller din uppgift att vara förändringsagenten. I själva verket är nyckeln oftast att vända sig inåt, viktigaste verktyget är spegeln. Att ta sig en titt. Att acceptera sig själv och sina brister och därmed också öppna möjligheten för att acceptera andra. Och vad som subjektivt kan bedömas som deras brister.
För jag har insett att det är när jag släpper, det är då är jag som bäst. Då blir jag kreativ, hittar nya sätt, slipper ångest och magkatarr, oroar mig inte och ger heller inte upp. Det är en balansgång som gör att ilska blir kortvarig, att paniken aldrig uppstår och hoppet aldrig blir hopplöst.
Det jag alltid kan förändra är mitt förhållningssätt. Hur mycket jag bryr mig, stör mig, irriterar mig. Jag tycker inte att man behöver tänka positivt. Det räcker med att byta perspektiv. Ändra min väg. Vem vet? Testa! Det kan bli en genväg.