Om det som gömmer sig bakom julefriden

Jag älskar julen. Jag vet inte hur det har blivit så för jag hade länge en period då jag gärna åkte utomlands över julen och ville skippa allt som hade med julen att göra. Kanske har det med att göra att jag när jag skaffade katt och träffade min fästman insåg att jag kommer bo kvar i Sverige. Vilket jag faktiskt inte hade tänkt mig när jag var yngre. Kanske är det som mamma säger, att när man blir sådär blixtförälskad, i just DEN personen, så börjar man nästa... bygga ett hem.
Tillbaka till julen. Jag har också en tanke om att julen gömmer något mörkt, är ett slags katharsis för ett samhällssamvete som behöver lugnas. Där kommersialismen, den patriarkala och religiösa samhällsstrukturen och överklassens statusbyggande möts i ett enda stort sammelsurium av julklappshandlande, grisätande och  allmänt tomtande på loftet. Vi bygger en idé om att det är värmens tid i kylan, då vi ger till de fattiga. Men i verkligheten köper vi julklappar till de som redan allt har, vi ger gåvor istället för tid, och skapar behov istället för frid. Familjen och släktens tid är kommen, julen är då vi delar glädje med våra nära och de som inga har står ensamma kvar. Jag tar del av hela julskådespelet, njuter till och med av det. Men jag tänker också på baksidan. Jag kunde inte låta bli att skriva lite lyrik om det hela.

"Kylan bildar samvetsgranna fläckar
sådana som är typsikt lömska att falla tillbaka på
Snön är inte längre oskyldigt vit
precis som mode bytt era,
kommer allt tillbaka igen.
Julen Djävulen Halspulsådran
tindrar rött i ögonvrån
Med omsorgsfulla paketinslagningar
slår vi in önskningar
vi aldrig kan få."