Handlöst emellan höghusen
försöker desperat att skjuta spindelväv ur handlederna
till höger och vänster
För att få fäste
För att få fastna
Någonstans
Men väven håller inte och jag siktar snett
Jag fortsätter falla igenom molnen
De passerar som tunna slöjor
Och varje gång jag tror att någon av dem
Ska fånga mig, bli ett skyddsnät
Så brister de
Jag inser att jag är spindelmannen som greppar handlöst
2 kommentarer:
Vilken bra metafor! Känner igen det där hur man faller och försöker ta andra vägar.
Tack, ja visst är det så. Man är lite vilsen och letar vidare.
Skicka en kommentar