Det är kväll. Jag har äntligen kommit hem till mamma. Tryggaste stället jag vet. Där jag känner igen dofterna, där jag vet vart allt står, jag kan blunda och känna mig fram utan att något känns skrämmande, alla kanter och hörn är givna.
Mamma lagar en gryta, så som bara mammor kan. Jag tänker att det är någonting man förmodligen inte kan lära sig förrän man blir mamma. Precis som hur bara mammor kan få diskhon sådär ren. Hon ber mig att duka bordet. Sen smiter jag iväg till tvn, såsom bara barn kan. Jag hinner titta lite innan middagen. Jag vet att jag är stor nu, jag bor egentligen inte här. Men gamla vanor sitter djupt och ter sig naturligt i trygga miljöer.
Mamma ropar: nu står maten på bordet. Hon sitter på platsen vid bordet med ryggen mot fönstret. Jag konstaterar, det där är ju egentligen min plats. Men så igen kommer jag på, jag är stor nu, bor inte här, min plats är förändrad. Så sätter jag mig mittemot och börjar äta. Mamma öppnar munnen för att prata. Som vanligt med en tugga i munnen. Då precis som när mitt öra spänner sig för att höra hennes röst genom tuggan, hör jag glas krossas, en dov smäll och jag ser mammas blick spärras upp i ren skräck. Hon faller fram med huvudet mot bordet. Jag ska precis resa mig upp. Allting går så snabbt. Jag hinner inte resa mig innan jag känner hur det bränner till i armen och jag hör mig själv skrika.
Apropå den senaste skottlossningen i Malmö, där två kvinnor i trettioårsåldern sköts i sitt hem igårkväll. Jag kan inte låta bli att tänka på lasermannen, hur vi alltid var lite oroliga för pappa när han var på väg hem på kvällarna. Kan inte låta bli att tänka på SD[som jag tidigare diskuterat HÄR och HÄR], hur de ger föda åt främlingshat, hur de kanske får galningar att tro att deras tid är kommen. Kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att gå hem i från jobbet i Malmö. Gå hem till min vän, se henne bli skjuten. Min bästa vän är min mamma, så scenariot ovan är för mig ett mardrömscenario. Vilket är ditt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
STARKT! Vilken mardröm, skulle bli galen om det hände! Man får rysningar i helakroppen..
fy fan. jag har inget mer att säga just nu. mer än att jag delar detta hos mig.
bra skrivet.
Bra Leila!
Älsklingen, det var en stark och ruskig läsning, det kändes i hjärtat. Jag kommer ihåg oron för din far. Hemskt. Och nu nästa skjutglada dåre...SD idioterna finns det ett stort politiskt motstånd mot, bästa trösten.
jag tycker det är väldigt starkt skrivet av dig, jag skulle nog tveka inför att skriva så om mina nära och kära eftersom man är rädd för att det ska bli verklighet. (om du förstår hur jag menar). SD är ondska, och den måste brytas ned i små små små bitar och tillslut förgöras helt. punkt.
Tack.
Jag tycker att det är viktigt att förmedla just rädslan för att det ska bli verklighet. Det är för mig den viktigaste sorten av empati. När man själv placerar sig i andras skor.
ps. Lovisa: vad fin blogg du har =)
usch va hemskt...
vi var också oroliga för min pappa när lasermannen härjade omkring på sthlms gator :(
ja det är verkligen starka minnen det där.
Skicka en kommentar