Varför kan man inte säga att man är trött på livet utan att man tolkas som suicidal?!

Jag vet att man ska vara ledig för att hämta kraft och allt det där för att orka med nästa år, termin, månad, dag... Men vafan! Jag är helt jävla slut. Känner mig inte återhämtad och sugen på att sätta igång någonstans. (Tror att det är diabetes, är förjävla törstig oxå, eller för mkt booze och juleskink??)

"-Leila, sluta svär så mycket" mamma

"-Meh! Det är ju du som har lärt mig..." jag

Och nu vet att jag oxå att som "fin" människa ska man tänka positivt. Men är det inte vääääldigt ute att vara positiv?! Är det bara jag som gillar lite neggo cynism? Men fortfarande; känner mig inte ett dugg suicidal (vilket betyder självmordsbenägen, oxå härligt tabu att prata om, riktigt pirrar i mig när jag skriver det), är ganska nöjd med tillvaron!

Ibland är jag så sugen på att säga fula saker att det liksom bubblar i munnen! Jag menar vad händer som man kalla sin bror för HORA (när han inte är där) inför sockersöta nänniskor. Haha, det är ju jättespännande!



"-Men Leila vad sa du nu??" mamma

"- HORA. Jag sa att han säljer sig som en HORA." jag

" - Ja det har ju folk gjort i alla tider.." Chockerande svar från sockersöt. (se så kul det blev!)

Dessutom ser jag det som ett undermedvetet behov jag har som kvinna i ett manssamhälle där jag känner mig undermedvetet förtryckt och genom mitt språk spränger mina osybnliga bojjor som kliar lite runt handleden. HAHA. Vad DJUPT , jag spyr.