Vit snö

hemma finns artificiellt eftermiddagsljus.

Det studsar i gröna kattögon och plåtiga konservburkar.

spets hänger lite varstans och en annan grön växt är på dagis här

jag dansar älvdans till Laleh, vill inte riktigt stå still på bild längre

Sen kommer han med all vacker konst på kroppen

  då blir orden musik och ljuset trallar ikapp med mig

Strippan som blev naken

Ibland känns det som om jag klädde av mig för mycket

huden råkade falla av

Jag har blottlagt alla mina syndafloder som slår sig fram i seniga ådror

Det värker lite för att du ser

du ser att det pumpar lite extra mycket runt hjärtat

det går lite trögt genom lederna

och mitt blod är inte alltid sådär rött och rent som det kanske borde vara

det finns lite skit i mina hörn, lite förkalkningar i mina vener och ibland klumpar det sig

Men de säger att är viktigt att kunna strippa sig naken.  

Ålderstecken

Att se mina silvergråa stänka sig i lampans ljus,

Famla med ådriga fingrar som fastnar med knölar och revor
Se rynkorna etablera sig runt ett öga som inte längre
naivt vandrar runt
Bevisen för allt jag känner inuti
Som vänner jag väntat på länge. 

Att se genom örat

Hur han bara sätter sig bredvid mig på en sitpuff. Sådär nära. Inte påträngande nära utan precis lagom. På lyssnaravstånd. Med ögon, alldeles vidöppna så öronen hänger med. Det där ärliga uppsåtet ligger bakom allt. Han behöver inte säga något utan lyssnar och lägger sina 'hmm' och 'mhm' på precis rätt plats. Får en att känna sig sedd på det sättet som blir när du verkligen blir hörd.

Om det som gömmer sig bakom julefriden

Jag älskar julen. Jag vet inte hur det har blivit så för jag hade länge en period då jag gärna åkte utomlands över julen och ville skippa allt som hade med julen att göra. Kanske har det med att göra att jag när jag skaffade katt och träffade min fästman insåg att jag kommer bo kvar i Sverige. Vilket jag faktiskt inte hade tänkt mig när jag var yngre. Kanske är det som mamma säger, att när man blir sådär blixtförälskad, i just DEN personen, så börjar man nästa... bygga ett hem.
Tillbaka till julen. Jag har också en tanke om att julen gömmer något mörkt, är ett slags katharsis för ett samhällssamvete som behöver lugnas. Där kommersialismen, den patriarkala och religiösa samhällsstrukturen och överklassens statusbyggande möts i ett enda stort sammelsurium av julklappshandlande, grisätande och  allmänt tomtande på loftet. Vi bygger en idé om att det är värmens tid i kylan, då vi ger till de fattiga. Men i verkligheten köper vi julklappar till de som redan allt har, vi ger gåvor istället för tid, och skapar behov istället för frid. Familjen och släktens tid är kommen, julen är då vi delar glädje med våra nära och de som inga har står ensamma kvar. Jag tar del av hela julskådespelet, njuter till och med av det. Men jag tänker också på baksidan. Jag kunde inte låta bli att skriva lite lyrik om det hela.

"Kylan bildar samvetsgranna fläckar
sådana som är typsikt lömska att falla tillbaka på
Snön är inte längre oskyldigt vit
precis som mode bytt era,
kommer allt tillbaka igen.
Julen Djävulen Halspulsådran
tindrar rött i ögonvrån
Med omsorgsfulla paketinslagningar
slår vi in önskningar
vi aldrig kan få."

Lördag

Det är mörkt och jag ligger under ett kroppsvarmt täcke. Hårda droppar slår sig ned på fönsterbrädan. Första tanken undrar om det verkligen är dag..? Täcket är varmt och kroppen tung. I köket hör jag hur han pratar med katten, de mjauar i takt och för varsin vädjan.

En viskande tanke

Hon kände igen den där sucken.
Den sucken som suckats så många gånger förr.

Den sucken som ljudligt sa,
"Måste du alltid...."
Hon höll blicken stadig mot sucken och deklarerade,
"Ja. Någon måste ju."

Hennes hjärta viskade den outtalade parantesen,
(Lämnar du mig nu?)
Emellan raderna sökte hon svaret,
gick det att tyda i tystnaden om han redan hade tröttnat?

De bedyrade alla att de älskade henne högt,
men när hon förde sin talan, då kom den.
Den där sucken.
Pusten av otålighet, utandningen av irritation.

En viskande tanke, tänkte hon. En viskande tanke är vad de vill höra.
Det rekommenderade talmålet.
Men när hon kvävde sin röst på det viset, då kändes det alltid,
som om någon höll ned hennes huvud under vatten.

Om en Dåtid

Åh. Jag var en sån ambitiös tjej

En sådan som sa

”Ja vad kul!” med extra utropstecken.

En sådan som tänkte i form av motton,

”Jag testar allt en gång”

”Är man bara positiv så går allt”

”Ler man på utsidan så ler man så småningom på insidan också”

Jag kunde inte gråta

Jag tyckte folk skulle sluta gnälla

hjälpa till och hugga i

När splittrorna av colgateleenden

låg på marken med sönderskrumpnande tänder

när positiva tillrop

blev till de falskaste lockrop

när den där energiska blicken

blivit till två tomma hål

Då undrade jag vad som fanns under allt det

Vad fanns kvar av hon som gett allt och inte fått något tillbaka

fanns det bara ett skal kvar utav

Någon frågade,

 ”Vad har du för intressen? Vad gör du på fritiden?”

Och jag kunde inte komma på något. Jag lyssnade inåt och det ekade tomt tillbaka till svar.

-     - Jag vet inte.

Storstadsfenomen

Jag gillar dimma som går att skära i, som gömmer det som inte alltid lämpar sig för att se.
Jag gillar skyar före och efter storm, vatten som vilar blankt, återspeglar stilla tankar och glittrar eftertänksamt.
Jag gillar att bäras av naturlig gravitation, med ekrar som kivas i ring. I en stad som rullar i frenetik, med en känsla av att var en del av massan men ändå titta på.

 

Om min kärlek till mitt Hem

Värmande strålar dansar in över fiskbensparketten, värmen slingrar sig över mina tår. Träbit, glipa, träbit, glipa. Ömtåliga starka trä. Skrovliga ytor som en gång var lena. De gör mig kär, jag sitter på dem, smeker dem, bor med dem, i dem. De bär min trötta kropp kalla mornar, de kyler heta sommardagar. Matbordets spriror som burit skivan i mer en hundra år, färdats över vatten, ända från norra Indien! Det känns i träet, det luktar historia, det viskar om de personer som delat måltider på det, berättat historier med armbågarna vilande mot träet, kära hemliga par som hållit varandra i handen under bordsskivan, där ingen kan se. Utmed bordskivans bredsida drar jag fingrarna i spår som berättar en saga jag inte kan förstå, det är tecken, spröda inristningar som känns som gjorda av en omtänksam hand.

Jag lägger mig ned på fiskbensparketten. Lyssnar efter mina grannar, känner deras matos genom mitt golv, deras tak. Min granne under oss tycker att det låter högt när vi går, jag lyssnar efter honom och undrar vad han gör, gillar tryggheten att höra deras liv.

Katten sätter tunga tassar på min mage och lägger sig på mitt bröst, tillsammans spejar vi. Våra andetag formar väggarna, vår tyngd sätter nya spår i golvet. Jag drar mitt långfinger utmed en grövre repa i golvet och kommer ihåg att det här var en kul fest. Vi förlovade oss, rökte vattenpipa och dansade fuldans över detta golv. Varje väns fotsteg har gjort ett litet avtryck som format platsen jag ligger på. Kanske är det just därför jag det är så skönt att ligga just här, på mitt vardagsrums golv.

Det är eftermiddag och skuggorna är som vackrast då. En ljusstråle träffar hans svartglänsande gitarr och slår an på en ton som ger rummet en stjärnsprakande glans. Glansen dansar vidare och sprider ett skimrande ljus över fiskbensparketten, likt älvorna dansar i en dimmig älv. Ljuset är milt.

Genom den gröna floran penetrerar solen, klorofyll ger grönt en ny innebörd. Det silade ljuset från växternas lena blad ger glada skuggor på det ljusblå bordet. Bordet ser sönderrivet ut i färgen men stabilt i sin patina, som om det hela tiden föder nya lager i sin färg. Snickaren frågade om vi ville att han skulle slipa om bordet och måla det på nytt och vi drog förskräckt ett djupt andetag, även om vi förstod att han bara menade väl. Den flagnande färgens vittnesbörd är så mycket viktigare än så. Det gula som kikar fram under det blå, det mest centrala vittnet i domstolen, som alltid avslöjar en ny sanning inför det vi redan trodde oss se som en sanning. Det vackra handsmidet som håller än, där kurvor avlöser raka linjer och lena ytor avbryts av skrovliga sjöar. Det är stort och grovt och på samma gång som det bärs av nätta välsvarvade ben. Eftermiddagsljuset smeker den ojämnt ljusblå ytan med milda strålar som slipar fram nya lager av historia.

"He ate slice of wonderbread and went right back to bed"

Morgonljuset som bjuder in till vals

Solstrålarna dansar i blåbärssmoothien

Ringlar glada fötter in mellan ljusens stakar

snälla snällla dansa med mig

jag tar dina händer, kom låt oss dansa kära sol

jag lovar, jag ska bjuda på piruetter

och när du inte orkar mer, när du faller

då håller jag dig kring din midja

när snurrandet får dig att se stjärnor som är ljusa och mörka på samma gång

då leder jag dig vidare i dansen

då bär jag dig när du faller

kom låt oss dansa, låt oss valsa, hela vägen ut härifrån

"you are my sweetest downfall, I loved you first, I loved you first"

Play, fast forward – den första sommaren

Det var sommaren då jag trodde att mitt liv skulle stanna vid pausknappen och inte bli mer än så

[Är livet inte mer än så???]
Sen kom du…

Det lät som små bomber avfyrades i kvarteret när du puttrade fram på din HD

Jag tänkte att nu kommer han för att spränga mig ut

Ljudet betyder frihet och du är den som spränger min berlinmur

Min blodpump höll inte längre takten när jag hörde det ljudet

Helt plötsligt hade någon tryckt på playknappen, till och med på fast forward

Du trotsade strandsatta gotlandsfärjor och red din kromade häst över vatten

Där jag var strandsatt med mamma och hennes väninnor

Jag kommer ihåg att min mens kom då, som om det blev för mycket blodpump för kroppen att ta hand om

Vi gled fram på den kromade hästen utmed Gotlands karga landskap

"My sex is on fire" hördes i min hjälm och jag grenslade motorn och pressade min kropp närmre din

Några gånger fick du klämma till mig hårt på benet

för den frihet du gav mig när vi flög fram längsmed ängarna gjorde min kropp slapp för jag trodde jag var mitt i en dröm

Du, min vackra frihet, blev min stora passion,

Med den attraktionskraft som berg och dal-banan har för barnen på Gröna Lund

Där luften kramur ur lungorna på syre och hisnande djup lockar med med en känsla som säger " jag vill ha mer"

Du är den just den karusellen som jag vill åka tills jag spyr

Det var den sommaren då friheten svepte fram som en oförväntad orkan och vi fann vår lugna plats mitt i dess öga