La Habana - bröllopresan del ett

Jag vill berätta om La Habana. Om sötfrän fuktig aura som kondenserar i pölar och stänker upp
fattigdomen på bara tår i flipflop. Om slentrianmässiga maracasslag från en alldeles för van
gatuförsäljare och flickan från Havanna som blivit gammal tanat men fortfarande sääljer cigarrer
som verkar svårrrullade på skrynkliga lår där salsarytmen fortfarande ekar.

Om ”bicitaxi”, ”Real american car ride” och ”free air condotion in horse ride through habana”. Om
gubbarna i gröna kepsar som alla ser ut som Che eller Fidel och är sådär revolutionärt glada på ”ron
de la Cuba” och kvinnorna som ser ut som Chiquita Banana med cigarrer stora som gurkor, ”come,
take a picture”.

Om mötena med vänliga röster som kan många språk ” Communication is free”. Paren, lika ömma
mot varandra och alla barn som sina hundar, alla höga röster är höjda i skratt eller värme, det enda
ilskna som hörs är billarmen som låter som gamla tv-spel och en stolt tupp.

Jag vill berätta om tempot som är långsamt, långsamt. Gubbar som sitter här och där, i gatuhörn,
bredvid en hund, om fylliga kvinnor med stolta rumpor som vandrar med små barn i släptåg som
alla hälsar på. Tanterna som hittas på färgglada balkonger. Balkonger fästa på färgglada husfasader
som döljer ett ohyggligt förfall. På balkongerna trängs hönsburar med meterslinor med tvätt och massa växter i fina udda krukor.

Om frågan ”Do you like it in Habana?” ” Yes, it is very nice” och det bittra svaret ” For you ,
maybe..”

Om musiken som hörs lika ofta som andetag, infött i varje kubans ryggrad. Förutom att alla kan
dansa kan de också sjunga, spela instrument och måla i färger som skrattar. Konsten lyser upp
husfasader och gatukonst och tavlor på fina museum. Den glorifierar revolutionen och visar kvinnor
som är stolta och män som är knepiga med rak näsa och mustash. Den är färgglad och jag känner
igen palmerna och folket.
All värme till trots blåser det hårda vindar när Isaac kommer på besök. Vågorna skärmar av
Kuba lika hårt som Fidels lillebror och USAs vägran att dela fiberoptik. Restriktionerna från
staterna hånskrattar i varje ”genuin american buick” som passerar förbi med glada turister i
baksätet. Hur mycket kärlek som än finns i rommen och rytmen så räcker den inte till att fylla
upp matvarubutikernas tomma diskar som ser likadana ut sedan femtiotalet. Det ekar tomt i
männens stumma blickar ned i kantig gatusten. En melankolisk slöja sänker sig över tursiternas
Daquiris men som i varje enrummare utan air condition men med minst fem fläktar igång skriar
högt i lysrörsbelysningen. Såsom hundarna skäller över inkräktare i sina kvarter men ändå
får människornas ransonerade rester av kött.

Israel med de kloka bruna ögonen och Jose med de leende guldtänderna menar att tatueringar är
hårdvara och bjuder oss plötsligt på öl i en äkta kubansk bar, ett hål i väggen med sönderbiten
bardisk, två stålbord och en ensam ljusslinga i taket. Isarael har äen vän i Sverige och vet att det är
kallt och att vi betalar mycket i skatt. En radio skrålar kubanska rytmer, det och en mojioto räcker
för att få nya vänner att dansa. Min han köper cigarrer av Jose, som hjälper till med bra priser (vad
vet vi?) och åker på en snabb bici taxi tur genom kvällsstaden, de tar upp en kvinna i taxin för två för att hon är för fin för att få gå.

Israel beratättar om kärleken, hur de får den att överleva i 25 år, han pratar om balance och repeito
och vi nickar lydigt, han berättar om hur de alla tjänar nästan samma, bara doktorer och professorer
tjänar lite mer, hur de växkar in tursitvaluta till sin egen valuta och hur ungdomarana drömmer om
att förändra poltiiken, vilket aldrig händer. Han berättar hur vackert hans bröllop var och hur många
gäster hade ni? När vi berättar att vi faktiskt gifte oss förra veckan sjunger hela baren Felicidad
och klappar händer. När Israel gifte sig så bestämde staten och nuförtiden verkar det som om några
gifter sig kristet. Israel berättar om sina tre döttrar och att han bor i ett hur i Miramar, strax utanför
Kuba, han berättar att han ibland gjobbar 16 timmars passa men då har två dagar ledigt, och att han
en månad om året får vara helt ledig Han tycker om folket och vädret i Kuba men tycker att det är
trist med det statliga systemet.

Jose bjuder hem oss på kubanskt kaffe. Spetsdukar pryder rosa väggar och en turkos toalett är med
omsorg välpolerad. Det hänger flera affischer på en blond halvnaken kvinna som liknar Samantha
Fox och hans fru är mjuk och snäll och ler. En hund som gläfsar glatt, ett litet barn springer förbi,
en farmor som dregglar långsamt, tvn paraderar på tre spetsdukar extra på en helgedom. Kaffet
gör de precis som vi , i kokkanna och det smakar som himmelriket i en kaffeböna. Vi sitter i en
spetsklädd soffa och tittar på boxning, ett språk som vi alla förstår och efter tionde ronden vinner
Kuba. Vi pussas och kramas och imorgon får vi komma på lunch.

De kämpar så hårt för att tillfredsställa oss utsocknes, med förbjuden hummer och vår 20 gånger
hårdare valuta.