Lär dig att surfa

Att bli Fri

Milea (har hon inte det vackraste namnet), undrade över lite tips och trix för frihet om du skulle känna dig lite bakbunden...? Detta är ju egentligen inget jag kan ge, kom jag fram till efter mycket omtanke. Jag kan inte hjälpa dig, eller någon annan heller för den delen. Vilket är en befriande insikt i sig. Men jag kan berätta om hur jag har hjälpt mig själv. När jag insåg att jag, och  bara jag, kunde hjälpa mig själv, då uppnådde jag en befriande insikt. 

Men att välja fritt i sitt forum är inte alltid lätt.

Det gäller att våga göra avkall, våga chansa, misslyckas- eller som andra säger- första försöket till att lära.

Det gäller att vara envis, stå emot alla utomstående 'goda råd' men samtidigt vara öppen, se en möjlighet när den väl kommer. Ta sig an den, med öppet sinne, nyttja den till max.

Det kan också handla om att leva "fattigt"(vad det nu innebär för dig), iaf i perioder, för att sedan komma till den "rika" (vad det nu innebär för dig) platsen där du vill vara. Eller helt anamma ett mindre monetärt rikt liv för att leva ett mer inre rikt liv.

Jag har alltid trott mig vara en sådan "karriärsmänniska", såg framför mig det där kontoret, skrivbordet och mötena där mitt intellekt verkligen skulle komma till freds. Där jag fick jobba med människor och generera mera av mig själv.

Jag tappade det på vägen. Drömmarna om att bli psykolog, flytta till Paris....Min utbildningsbana blev inte den jag hade planerat, jobben jag fick, var de jobben jag var tvungen att ta. De jobb jag fick välja själv blev bra, resterande mindre lyckat och inget var ens i närheten av "perfekt".

Tillslut befann jag mig på en plats dit slumpmässiga vägar lett mig. Som om någon lagt om rälsen på den tågbana som mitt lok körde på. Jag trodde loket styrde med rälsen visade bara vissa vägar.
Någon gång där mitt i, insåg jag att jag inte själv aktivt valt den här vägen. Desutom hade jag intalat mig att jag inte hade något val, att det inte fanns några möjligheter.
Från att sett världen som ett öppet spelbord, blev det till en snav remsa, där all tur var slut. Det fanns inte längre hade någon plan b, c, osv att välja från. En dag bestämde jag mig för att hitta tillbaka, när jag var fjorton - femton, var jag som klokast. Och mest mig själv. Jag hade långa fantastiska intelligenta diskussioner, stod upp för den jag var och valde min väg att gå.

Denna tanke började gro hos mig, att liksom hitta tillbaka till det där äkta och innerliga. Det där som faktiskt är jag. Jag sa upp mig från mitt jobb. Jag valde aktivt att gå tillbaka till skrivandet.
Det har alltid legat mig nära, jag har haft pauser ifrån det, men en gång i tiden läste jag faktiskt media och var helt inställd på att bli journalist och författare. Så skrivandet valde jag. Jag påbörjade ett skrivprojekt, och producerade en massa. Sökte en skrivarkurs för de som redan har ett projekt på gång och har nu gått den i ett år. Samtidigt sökte jag jobb, men med premissen att inte ta vilket jobb som helst. De flesta annonser gjorde mig otroligt demotiverad. Utan jag bestämde mig för att söka tills jag verkligen hittade något som taggade i gång den inre lågan igen.
Tillslut stod jag där med två, för mig, superheta tjänster! Efter mycket slit, och många besvikelser och otroligt många fler "goda råd"....

Helt plötsligt var världen ett öppet spelbord igen. Jag hade en massa ess i rockärmen, upplevde ett otroligt flow. Dagarna passerar snabbt och jag försöker stanna upp och vara med, och i det som är.
Nu jag har fått tillbaka glöden, innerligheten, känslan av att det här är jag, det här väljer jag och det står jag för.

Kreativiteten sprutar igen, mina idéer om projekt och saker jag vill göra har blivit en milslång lista igen och nu har handlar det om att prioritera igen. Jag förhåller mig hela tiden till min omgivning, jag väljer fritt i mina möten, "hur känner jag nu", "är det den andra personens känsla jag reagerar på", "varför ska jag känna den här känslan, det ligger hos dig, inte hos mig". Jag väljer att vad jag gör på min fritid, jag väljer hur mycket jag satsar på  mitt skivprojekt, om jag satsar på det, jag tar ställning. 

En nära vän till mig sa det för ett tag sedan, att det känns som om du är mera du nuförtiden.

Om dig och ditt och alla andra

Jag känner en otroligt klok person. En kvinna fylld av universums skratt, med en röst som hon kan formulera i de mest genomtänkta satser av ord. Och mening. Läs gärna detta inlägg, som handlar om dig, och de runt omkring dig, och hur ni interagerar eller inte. Om att lyssna, en av de svåraste egenskaperna att äga.

Jag bjuder på inledningen
"Har du tänkt på hur många som pratar om sig själva? Och hur många som, även när de ska vara en skuldra att luta sig mot för en vän när nöden kräver, ändå lyckas vända samtalet så att det handlar om dem själva. Majoriteten gör detta omedvetet och utan onda intentioner." 


Tack Lola för dina klokheter, och för att du fortsätter sprida dem.


Dagens utmaning; Ta dig tid att lyssna på någon idag! På riktigt. 


Dagens källa; http://bonkmonkey.wordpress.com/2012/02/13/pick-your-fights-and-kill-your-darlings-sweetie/

Let it be, instead of letting go

"
It's not a matter of letting go—you would if you could. Instead of "Let it go,"'we should probably say ' Let it be."

Jon Kabat-Zinn uppdaterade häromdagen sin facebookpersons status med ovannämnda rubrik. 

Jag smakade på det här ett tag. Som flera gånger före anade jag att han var något på spåren. Jag misstänkte även att det som så många gånger förr, var något som berörde mig, i allt högsta grad.

Efter kort analys kom jag fram till följande.

Jag har upptäckt att den svåraste biten med medveten närvaro i en hetidsarbetande vardag är att låta vara istället för att släppa.

Jag tänker att "nu har jag hög hjärtpump, nu har jag för intensiv tankeverksamhet". Framförallt innan eller efter jobbet. (På jobbet är det andra fokusområden i närvaron.) 

Då vill jag instinktivt släppa. Men, där blir det en ny anspänning. För släppa är inte det samma som att acceptera. Utan acceptansen så försvinner medvetenheten. Utan medvetenheten lär jag mig inget. Tvärtemot trallar jag på i samma spår: stressa upp- släpp, stressa upp- släpp.

Jag behöver alltså fokusera på att vara med min upplevelse av puls, vara med min upplevelse av tankeflöde. Och på så sätt låta den passera. Inte släppa. Skapa ett mentalt flow: en inre vågrörelse.





Ok, teori utarbetad. Nu till det alltid så svåra, hur implementera? 

Jag tänkte återuppta ta detta i ett senare inlägg, med er input ! 

Närvaro i relationer

Jag jobbar med ett flera utbildningsmoment just nu, som handlar om att lära känna sig själv, för att närma sig andra.

Det är lättare sagt än gjort. Vi skyddar oss så väl. Det är en barriär som är svår att penetrera. Vi vill så gärna slippa släppa in någon nära. Det får mig att tänka på acceptansen, som vi pratar mycket om inom mindfulness. Att acceptera, utan att förlika sig, med de sidorna av sig själv, som kanske inte vi själva alltid tycker är världsbäst.

Jag pratar mycket om hur olika egenskaper kan vara bara eller mindre bra i olika situationer. För vi är, som flockdjur, situationsanpassade. Det är en vinnande tanke att ta med sig också, "Idag kanske jag ska testa att vara mer på det här sättet". Där kommer jag också tillbaka till närvaron. Med hjälp av att vara närvarande i mötet, i våra relationer, kan vi anpassa oss, kan vi se oss själva med hjälp av den andra, kan vi snappa upp information som inte uttalas högt och skapa just den relationen som vi behöver just då. jag behöver jobba jättemycket med min närvaro idag och vara den bästa pedagog jag kan bli. Vad behöver ni för relation idag? 

HR hjärta Mindfulness

Ah! Äntligen börjar det landa! Mulitaskingdöden. Mindre skiftat fokus och istället mer kognitiv övning av att närvara. De mest agilt aktiva ledarna är de som utövar mindfulness i sin vardag,de kan lättare skifta fokus och anpassa sig. Nu blir mindfulness även en fråga för HR. Den här artikeln tar upp mindfulness somen räddning i vår snabba, rörliga, högteknologiska era. Läs mer om hur du kan leva närvarande på arbetsplatsen. HÄR!

Photochallenge - den första delen

Day 1  "You"

Day 2  "Breakfast"

Day 3 "Something you adore" 

Day 4 " Letterbox"

Day 5 " Something you wore"

Day 6 "Makes you smile"

Day 7 " Favorite"

Day 8 "Your Sky"

Day 9 " Daily Routine" 

Day 10 " Childhood"

Day 11 " Where you Sleep" 

Day 12 "Close Up"

 Day 13 "In your bag"

Day 14 " Something you´re reading"

Day 15 " Hapiness"

Day 16 " Morning"

Mitt i allt

Den här videon gjorde något med mig. Mitt hjärta pausade och mitt sinne var totalt vidöppet, sårbart och förundrat. Jag tycker ni ska unna er dessa sju minuter för att fasta i en känsla av att vara mitt i allt, med allt och samtidigt ingenting.

The Great Bell Chant (The End of Suffering) Read by Thich Nath Hanh, chanted by brother Phap Niem.

Just Breathe

Hörni. Dagens påminnelse. Andas, det tror jag på. Det blir lätt lite mycket nu innan jul. Andan sitter i halsen och hjärtat känns som om det är halvvägs på väg ur bröstkorgen. Jag sätter mig ned. Tar mina meditationspauser när det är dags att ställa om närvaron för nytt möte. Tar min sittandestund innan jag går hemifrån och och kör en kroppsscanning innan jag somnar. Vad det gäller julmecket så är det hård prioritering som gäller och katastroffrågan leder vägen [Inträffar någon katastrof av verkligt slag om jag inte hinner med att baka pepparkakshus?].
Ju mer på agendan desto fler pauser. Är ni med på den dealen?

Klicka på bilden för att komma till källan

Apropå Hopp

"Hope is the feeling that the feeling you have isn't permanent." ~ Joan Kerr 

 Jag vill avsluta den här månaden med det här citatet och en återkopplingen till en tidigare diskussion om Hopp. Jag vet många som behöver en extra dos just nu, även jag själv! Är det inte fint att jag hittade det här citatet som verkligen poängterade min poäng från den tidigare refererade diskussionen om Hopp. Att hoppet finns i föränderligheten, det enda att vara säker på i livet! En hoppfull fredag och start på ny månad är vad jag önskar er!

Mindfulness och sociala Medier

"Jag skulle vilja läsa om hur man får ihop strävan mot mindfulness med den spridning av närvaro som bl.a. facebook, twitter o bloggande driver mot. 
Ett exempel på motstridigheten som jag ser det är att istället för att jag är tillfreds med att vara så är det "likes" och "+1" som bestämmer lugnet. Inga likes = ingen sinnesfrid." - Detta var en av önskningarna om ett inlägg här på bloggen som jag nu tänkte skriva lite om! 

Det här tyckte jag var jättekul! Jag känner igen mig så mycket. Har själv en förmåga att sitta med mobilen och datorn och nyhetsmorgon, samtidigt... Inte särskilt närvarande! Men alla situationer är en möjlighet till övning! Jag resonerar också som så att jag tar lite i taget. Får bort multitaskandet (som jag lärt mig är så bra) bit by bit. 

Många gör som så att de tar en uppkopplingsfri helg, t.ex. Written by Alex tar en "digital detox helg". Genialt. Jag tror att det kan vara mycket nödvändigt att bestämma sig för att nu svarar jag bara om det ringer i telefonen och använder den inte till något mer. Jag går ofta så långt att jag väljer bort att svara när det ringer, stänger av ljudet och lägger bort den. För att återvända till tillgänglighetsfunktionen som fanns innan mobilen kom och då det plötsligt började förväntas att vi ska vara tillgängliga konstant. 
En annan sak jag övar på är vilka tillfällen jag väljer bort mina sociala medier. Är hårt indoktrinerad i att sitta och pilla med mobilen när jag äter middag med min fina man. Jag tycker själv att det är asocialt av mig och vet hur irriterad jag kan bli på min lillebror som alltid envisas med att svara i telefon/smsa/faceboka när vi ses för middag alldeles för sällan. Så ett fast beslut om att koppla ned vid vissa tillfällen kan vara en bra början. Hur resonerar ni andra? 

Sedan till själva biten om att "inga likes = ingen sinnesfrid".. Här har vi en annan problematik skulle jag säga. Det handlar om inställningen till att sociala medier måste generera.. eller vad säger ni? Syns inte - finns inte. Som bloggare och socialt lagd människa så vet jag själv att det är trist och knäckande att inte få kommentarer eller likes. Det är för mig oundvikligt att känna att själva offentliggörandet utan bekräftelse sänker motivationen till att ha en offentlig blogg/twitter/facebook några ribbor. Vilket i sin tur vägs upp av respons, som gör att motivationen höjs upp några ribbor igen. 

Ofta när jag blir sänkt av icke-respons, så tänker jag ur ett medvetet närvarande-perspektiv att det är en känsla att anamma. Det är en känsla av besvikelse, att inte kännas socialt åtråvärd och bekräftad. Men det är en högst mänsklig känsla att vara närvarande i och lära känna närmre. I detta kanske det kan gå att finna sinnesfrid (efter kämpande och övande). Ett första steg är att bli medveten om känslan över besvikelse. Nu har jag publicerat ett nytt inlägg - ingen gillar det eller vill uttrycka en åsikt om det. Hur känns det nu? Vidare... Bekräfta, acceptera och konstatera den besvikelsen, utan att ätas upp av den. Sedan blir en tanke för mig i detta alltid, vem bloggar jag för? Det här inlägget raggade inte mycket respons, men vem gjorde jag det för? Absolut att jag bloggar offentligt för responsen, bekräftelsen och det sociala samverkandet, men grundidén är att uttrycka mig kreativt i skrift och bildspråk, för min kreativa stimulans skull. Det får jag  påminna mig om ibland. En annan grundpelare är att komma tillbaka till sig själv, sitt ansvar och sitt egna val. Det är en av de svåraste aspekterna med att vara närvarande, en källa till konstant övande. Här är min känsla av att inga "likes" inte ger mig något lugn, kan jag nu ta avstånd till den, det är min känsla och jag äger den, kan vi ha lite distans? Det är en svår balansgång att känna och acceptera sina känslor utan att ätas upp av dem. En process av medvetandegörande är definitivt en grund i att kunna ta ställning bredvid sina känslor. Nu är jag nyfiken på hur ni vettiga människor resonerar om ämnet! 

Min egna resa

Det var längesedan jag skrev något om mindfulness. Av naturliga skäl, då mitt c-uppsats arbete är klart. Av onaturliga skäl då min resa med mindfulness aldrig kommer ta slut och alltid leder till nya insikter. Jag har dock varit lite återhållsam på sistonde för att jag ställt mig kritisk och frågande till olika diskussoner om mindfulness. Det är inte det att jag inte vill att alla ska ta del av närvaron, som vi alla ändå är en del av. Men jag har tänkt på några saker som jag hört erfarna utövare säga och jag har även tänkt på kritikers tankar om ämnet. De erfarna pratar om att det kan vara onödigt att prata om sin meditation eller sitt utövande av närvaro. Inte i det fall att det är hemligt utan för att det är individuellt. När jag pratar om det finns risken att skapa riktlinjer eller restriktioner för andras egna resa. Som måste vara just sådan, en egen resa, den går endast att göra själv, och hur mycket jag än vill hjälpa så måste jag backa i det faktumet att alla måste hitta sin egna väg.

Efter att jag började skriva detta inlägg har jag även diskuterat mindfulness inom HR (human resources) på twitter. Lämpligt nog kom även en önskan in på Facebook gruppens sida, om var och hur den egna oasen kan finnas. Gällande twitterdiskussionen som handlade mycket om kommersialiseringen av mindfulness så menade jag på att den risken finns alltid, men mindfulness är inte nytt och ingen trend, mer än att själva begreppet är en trend. Att öva fokus, är en del av en färdighetsträning som kan liknas lean elller andra förändringsprocesser som företag testar.

Vad det gäller det personliga brukandet av mindfulness handlar det om, för mig, att jag alltid kommer tillbaka till att det bara är nuet som finns. Så mycket och så litet som det nu innebär. Vidare, förstår jag försiktigheten i att diskutera själva utövandet. Men jag tror, apropå önskan i facebookgruppen, att utövandet får ske på de villkor som finns för tillfället. Livet varierar, vilket även villkoren för att få tillfällen att utöva närvaro gör. Vissa behöver ha en fast rutin får att få in närvaron i vardagen, andra behöver flexibiliteten för att få det att fungera. Till trots att vad jag tidigare skrivit, apropå att prata om utövandet så kan jag ändå berätta hur jag gjort för att exemplefiera. Men läs det och ha i bakhuvudet att det inte finns fel, för det finns lika många rätt som det finns unika individer. Jag började själv med att vara flexibel, meditera på bussen, på en bänk när jag var på väg någonstans eller varsom. Sedan har jag övergått till en mer fast rutin men med öppenheten att försöka komma ihåg närvaroträningen i allt annant jag gör. Som i exempelvis relationer till andra.

Men ett mer handfast tips, som i alla fall är värt att testa, är att sätta sig nära vattnet, exempelvis Norrmälarstrand, om vi nu ska bli superkonkreta. Naturen, speciellet vattnet är en bra representation över hur tankarna kan få komma och gå i meditationen och kanske kan hjälpa.

Sedan har det kommit en till spännande önskan apropå mindfulness, och den kommer det ett inlägg om snart. Jag har några tanketrådar jag behöver tänka klart där först. Men det handlar om mindfulness i bruset av blogg, twitter och facebook, vilket jag tror att vi kan ha en spännande diskussion om!

Ha en fin lördag nu mina vänner.

P.S. För er Stockholmare: hett tips! Imorgon söndag, är det Street and Art-Market på Fridhemsgatan, bakom Västermalmsgallerian. Alla mina favvosar kommer vara där; Petite France, Yesterdays, Grandpa m.fl. Vi ses väl!?

Om saker som hänt

Om tre paranteser ()

I onsdags var vi på smygpremiär för " Ljust & Fräscht" med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Jag hade svårt att känna igen mig i inredningsklycshorna, men förstod de som gör det och slutet var fantastiskt. En stor bunt ironi, skämt för den rike stockholmsbon och en kontenta i klassisk manér "Prylar gör dig inte glad". Typ så.

På fredagen kom jag hem till ett nystädat hem, mannen var efter städningen sugen på en lång joggingrunda och sedan åkte vi till Uppsala på kräftskiva med hans jobb. Vi körde en  speedad trekamp, åt världens godaste grillade oxfilé, räkor och kräftor men när fotbollen sattes på tvn, försökte mannen låtsas intresserad i sisådär fem minuter och sedan åkte vi hem.

Jag har kämpat med fokus i meditationen, det går upp och det går ner och det är som det är.

Denna vecka hoppas jag på bra fokus, ett givande möte och mycket kreativt arbete. Vad gör ni?

Mindful Decorating

Jag gjorde i ordning några tavlor åt mamma att ha på sin praktik.

På AG 47, finns det så att säga inspirationsväggar, med diverse budskap. Bland andra detta: " Att göra idag; Andas ut, andas in, andas ut. Ahhh." - Buddha.

Detta budskap fick gå längsmed vågornas eviga rörelse, en bild jag tog på stranden i Torremolinos.

Nu är textfärgen lite väl ljus på denna bild, med den står Mindfulness ♥ Heartfulness.

Detta blev någonform av kontenta av vad vi kom fram till i våra diskussioner om mindfulness, mina tankar om ämnet kan du följa här.

Även detta citat från Ag47s inspirationsvägg.

" Tro inte att du nödvändigtvis kommer vara medveten om din egen upplysning"- Buddha

Ett ganska humoristiskt buddhistiskt citat tycker jag. Även denna bild från Torremolinos, när vi kom ned första dagen och det är mamma som står nere vid havet.

Mindfulness ♥ Heartfulness ♥ Ag 47

Jag och mamma designade smycken i samröre med fina flikkorna på Ag 47.

Vi gjorde dessa systersmycken i mässing och silver som en examenspresent till mig/ tack för gott samarbete med min c-uppsats som handlar om mindfulness.

Vi är båda så himla glada för dessa speciella smycken, kantiga och ojämna, precis som vi och vår resa med mindfulness och livet.

Mamma diggar ju mest silver, och jag gillar det mesta men bestämde mig för en i mässing. Smycken har alltid varit en grej för mig och mamma, dessutom har vi handlat på Ag47 sedan jag var liten. Och nuförtiden har jag turen att bo så nära de finaste donnorna som står för blinget på Ag47. Linda, som jobbar där, som dessutom hjälpte mig att korra igenom min uppsats, när min handledare åkte på semester fyra dagar innan deadline...

Ja, det kunde inte blir mer rätt med dessa smycken helt enkelt. Spana in hur mycket som kan göras av Ag47, efter önskemål, HÄR.

Såhär använder jag mitt halsband gärna nu, med Fatimas hand och nyckeln till mitt marockanska hjärta. Smycken som betyder massor för mig.  

ACT

"Tacka vet jag åldersrynkorna- ådror för att visheten ska rinna fritt!", sa jag som en kommentar apropå mitt inlägg som handlade om att ha två starka sidor inom sig själv; "Mellan den fria och den kloka".
Jag sa också att jag nog visste om detta om mig själv när jag var yngre men föga accepterade de båda. Vidare på detta spår så tycker jag ACT är en intressant terapiform, där acceptansen som det talas om inom mindfulness är i fokus. Acceptance Commitment Therapy. Grundtanken vilar i att människan naturligt vill undvika plågor eller lidande men genom sådana strategier senare blir fast i just det lidande som man försöker undvika.

 "Behandlingsmetoden går ut på att människan som fullt kapabel till att lära sig vara närvarande i situationen och lära sig att agera som har en inlärningshistoria samt utifrån vad situationen kräver antingen förändra eller fortsätta med beteenden i syfte att komma närmare sin egen livsriktning och leva i linje med sina egna valda värden"

Min instinktiva tanke går till bönen [jag inte är religiös men tycker jag att denna bön fungerar även för icketroende om man bara ser sig själv som Gud] Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Jag tänker även på klyschan att acceptera sig själv är första steget till att kunna acceptera andra, vilket för mig har lite samma ínnebörd som älska dig själv först för att kunna älska andra. Jag har alltid tänkt på alla dessa idéer som självklara, men som med så mycket annat, har jag insett att även om jag tror mig förstå, så är jag inte medveten. Medvetenheten kommer inte per automatik.
Därför var jag nog fast i mig själv, precis som de flesta andra, utan att kunna resonera med mina två starka sidor. Utan att kunna ställa mig bredvid, skapa distans, ge utrymme för eftertanke eller ens våga stå kvar i den nutid som rådde. Mitt i stormens öga utan att finna en lugn plats.
Jag hade svårt för att stå ut en känsla. Därför lät jag nog en av mina starka sidor helt sonika ta över, och hanterade situationer genom flykt eller undvikande beteende.

Man behöver inte köpa ACT som terapiform, eller koncept. Men däremot tycker jag att man kan suga på ideén.. Såsom jag gör med det mesta nuförtiden. Jag försöker stanna lite i känslan och se vad som händer.
Det är som att vara ballerina från jätteland på en balanstråd från lilleputtland. En balansgång som är ganska svår. Samtidigt som jag vill leva livet till max, känna massa känslor och låta mig fyllas till sprickningsgränsen [för sån är jag...]....så kan det vara bra ibland att kunna distansera sig, att vara i nuet, accpetera det som är, utan att låta sig ätas upp av känslan.

På något vis är det som rynkorna, som alla är så rädda att för att få och de gråa hårstråna, ett tecken på, på att det flyter. ACT går ut på att lära sig. Att lära sig innefattar ofta ett tidsperspektiv, att kunna ha erfarenheterna i ryggsäcken och veta att jag inte måste agera ut på alla instinktiva känslor. Så jag tänker att rynkorna låter visdomen rinna fritt, de gråa hårstråna tyder på nyanser. Inte vill jag byta ut dem mot tonårsångestens vågdjupa känslohav.

♥ Heartfulness

Förra veckan mediterade jag till den guidade meditationen "Dying before you die" av Kabat-Zinn. "Makabert", tänkte jag, att envisas med att  till och med meditera, till dödens skeende. Men samtidigt är den guidade meditationen bra på just det sättet, att den påvisar det viktiga med att leva.

Denna vecka mediterar jag till den guidade meditationen "Heartscape" som handlar om att kunna förmedla den kärleken som kommer med utövandet av mindfulness, även till sig själv. Tanken är att vi alla männsikor är en del av en helhet och att när vi kan uppleva acceptans och kärlek till oss själva så gör det på så sätt även till andra, då vi alla är en del av samma helhet. Något som även framkom i intervjuerna jag gjorde till min C-uppsats. Kabat-Zinn presenterar i detta sammanhang ett 'mindful' mantra;

" May I be safe and  protected, and free from inner and outer harm, may I be happy and content, may I be whole and healthy, to whatever degree is possible, may I experience ease of wellbeing. "

Genom att upprepa dessa affirmationer i meditation menar han att vi så smånigom ska kunna känna dem. Viktigt är att de inte upprepas mekaniskt utan med intention, som de intentionella människor vi är, att vi säger det med mindfulness, eftertänksamt och menande. Kabat-Zinn menar att det kan kännas konstlat till en början, för vem är denna jag som önskar detta och vem är denna jag som tar emot denna önskan? Kabat-Zinn menar att dessa jag möts i den känslan av att uppleva dessa affirmationer. Jag tycker att det är bra att han ställer frågan för det är instinktivt min tanke när jag försöker tänka kärleksfullt om mig själv. Flera av de andra meditationerna som Kabat-Zinn leder har jag haft lätt för att förstå, ta till mig och utföra. Men kärleksfullheten är svårare, speciellt när det gäller sig själv. Återigen till denna diskussion om empati för sig själv som vi tidgare fört.

Det är lättare tycker jag att tänka sig sig själv som en del av allt och på sådant sätt uppleva kärleksfullhet. Att kärlek till en själv inte är begränsat utan gränslöst, som genererar ut när det går att uppleva. Det går även bra att tänka affiramtionerna om någon annan, antingen någon som du älskar eller den svårare övningen; att säga det och mena det till någon du inte känner till eller, ännu svårare, någon du har ett krångligt förflutet med eller som är problematisk för dig. Att erkänna att de även är intentionella människor som vill vara lyckliga, utan att förlåta dem men genom att erkänna deras mänsklighet och överbrygga problemen som varit emellan er.
Så jag övar, båda på att känna kärleksfullhet mot de jag inte kommit överens med men även mot mig själv. Men att jag känner mig löjlig när jag ska bli kärleksfull mot mig själv kan jag inte bortse ifrån...så jag börjar i den änden. Samtidigt så är det ju sant som alla säger att den situationen som upplevs som svårast är den som går att lära sig mest av. Att nå denna känsla av helhet i kärleken till sig själv menar Kabat-Zinn är
" ease of wellbeing, the opposite of disease that we so often experience". 

Han menar även att the intressanta med kärlek är att den är gränslös och därmet även en evig tillgång. I utövandet att upprepa affirmationerna för andra så kan det hända attdu upptäcker att du vill bjuda in fler och fler i dina tankar när du upprepar affirmationerna. Kabat-Zinn menar att kanske till och med att fler människor dyker upp i  affirmationerna omedvetet, kan det bero på att hjärtat är större och visare än vad vi själva tror?

Hur fungerar ni? Låser ni ert hjärta för de som ni inte instinktivt gillar? Kan ni känna kärlek för er själva?

Är ni intresserade av att veta mer om detta så kontakta mig så kan ni få ta del av min uppsats.

Morgons förväntan

Fåglarna avlöser kvitterkalvakader utanför som får katten att svassa svansen i extra snabb takt. Termometern visar redan tjugo grader och det går tunga, varma andetag i lägenheten. Idag är det opponering kära ni. Idag ska mindfulness hackas upp och ned och granskas i form av min vetenskapliga ansats. Riktigt spännande!

Medkänsla

Medkänsla är ingen neutral känsla. Jag kan brinna av medkänsla. Speciellt vad det gäller djur faktiskt. Det är svårare att ha medkänsla för mig själv, tycker jag. Varför är det så?

Många diskuterar medveten närvaro som att reducera tankar, notera dem och neutralisera dem genom att bara observera. Vilket går att tolka som att hålla sig ickekvärderande.Att tankarna inte är kategoriska, utan mer noterande.

Men det finns även en aspekt som handlar om empati. Jag har tidigare skrivit om heartfulness. För alla de komponenter av mindfulness som man stöter på, acceptans, öppenhet, ickevärderande, helhetsperspektiv och empati, bidrar till en medmänskligare värld. Då vi närmar oss varandra med öppna sinnen istället för förutfattade meningar. Empatin tror jag därför är nödvändig. Den hjälper oss. Empatin i utförandet av medvetenhetsövningar som en snäll, bred traktorsväg för att inte klanka ned på oss själva när vi inte lyckas. Givetvis vad det gäller att behålla uppmärksamheten i exempelvis en meditation, men det går ju även att applicera på ett större perspektiv. Vad det gäller synen på sig själv, synen på sina andra, prestationer och  i kommunkationen i relationer. Jag tror att det är viktigt att särkilja på medkänslan som en traktorsväg och observerande neutrala tankar om sin omgivning, som flingor av uppmärskamhet som singlar ned i vår medvetande-radar.

Hur resonerar ni om medkänsla? Är den viktig för er? På vilket sätt?

P.S. Denna helg har jag deadline för c-uppsatsen! Crazy.

For as long as we both shall live ♥ heartfulness

Nu kanske ni hoppas på lite bröllopstankar, apropå rubriken. Men nej, jag inne på den medvetna närvaron. Dess betydelse närmre bestämt.

Nu har jag kommit ganska långt i min uppsats [vilket är tur för det är ju deadline snart dessutom!]. Det har till och med blivit till en figur efter min analys av det intervjumaterial som insamlats. Jag har mött på så mycket olika upplevelser på min färd i närvarons varande. Men någonting framhåller de flesta gemensamt;

Den medvetna närvaron [mindfulness] har blivit någonting jag inte vill vara utan.

Vissa framhåller det som en metod, ett förhållningsätt, en livsfilosfi, ett värdefullt redskap - men kärnan vilar i att det har kommit att bli livsviktig ingrediens. Utan att veta om varandras upplevelser så finns det en gemenskap i betydelsen av medveten närvaro i alla sammanhang.

Jon Kabat-Zinn uttrycker det vackert " The cultivation of mindfulness, which is also just as well be called heartfulness, both in periods of formal practice sitting, lying down, standing or walkning, and in the conduct of our everyday lives, can itself become the adventure of a lifetine, especially if we are willing to practice cultivating it as if our lives depended on it, which the surely do."

 

Jag har tidigare funderat mycket på ordet äventyr, vad det kan innebära i ett vardagsperspektiv. Det känns som om jag kanske närmat mig en personlig betydelse av vardagsäventyr nu.

Det stora äventyret med att söka inåt, vilja lära känna och vara med mig själv. Men även en betydelse av detta, att det är livsviktigt. Just för att det handlar om andning och livet i dess fysiska essens - min kropp - mitt sinne. Det är två saker som är livsviktiga i ordets bokstavliga betydelse, det är där mitt liv sker. En annan självklarighet som medvetandegjorts för mig nu. [för jag menar att man ofta vet saker, men inte ofta har med sig vetandet]

Att få kroppen och sinnet att närmre länka sig samman, på just det sättet som är värdefullt. På riktigt kunna tänka på sin vadmuskel, sina lungor, sina tarmar. Vara med mig själv, i sin kropp, som en helhet. Alltid lika svårt, alltid lika lätt och en ett äventyr, en färd - som kommer ta en livstid.

[det finns inget annat sätt]

Jag känner för att skicka tackkort till alla dessa människor som hjälpt mig att förstå detta via deras upplevelse. Mamma också såklart då, som vanligt uppviglaren, till alla revolutionerande tankar jag får.

mindfulness ♥ heartfulness