Medkänsla är ingen neutral känsla. Jag kan brinna av medkänsla. Speciellt vad det gäller djur faktiskt. Det är svårare att ha medkänsla för mig själv, tycker jag. Varför är det så?
Många diskuterar medveten närvaro som att reducera tankar, notera dem och neutralisera dem genom att bara observera. Vilket går att tolka som att hålla sig ickekvärderande.Att tankarna inte är kategoriska, utan mer noterande.
Men det finns även en aspekt som handlar om empati. Jag har tidigare skrivit om heartfulness. För alla de komponenter av mindfulness som man stöter på, acceptans, öppenhet, ickevärderande, helhetsperspektiv och empati, bidrar till en medmänskligare värld. Då vi närmar oss varandra med öppna sinnen istället för förutfattade meningar. Empatin tror jag därför är nödvändig. Den hjälper oss. Empatin i utförandet av medvetenhetsövningar som en snäll, bred traktorsväg för att inte klanka ned på oss själva när vi inte lyckas. Givetvis vad det gäller att behålla uppmärksamheten i exempelvis en meditation, men det går ju även att applicera på ett större perspektiv. Vad det gäller synen på sig själv, synen på sina andra, prestationer och i kommunkationen i relationer. Jag tror att det är viktigt att särkilja på medkänslan som en traktorsväg och observerande neutrala tankar om sin omgivning, som flingor av uppmärskamhet som singlar ned i vår medvetande-radar.
Hur resonerar ni om medkänsla? Är den viktig för er? På vilket sätt?
P.S. Denna helg har jag deadline för c-uppsatsen! Crazy.
Många diskuterar medveten närvaro som att reducera tankar, notera dem och neutralisera dem genom att bara observera. Vilket går att tolka som att hålla sig ickekvärderande.Att tankarna inte är kategoriska, utan mer noterande.
Men det finns även en aspekt som handlar om empati. Jag har tidigare skrivit om heartfulness. För alla de komponenter av mindfulness som man stöter på, acceptans, öppenhet, ickevärderande, helhetsperspektiv och empati, bidrar till en medmänskligare värld. Då vi närmar oss varandra med öppna sinnen istället för förutfattade meningar. Empatin tror jag därför är nödvändig. Den hjälper oss. Empatin i utförandet av medvetenhetsövningar som en snäll, bred traktorsväg för att inte klanka ned på oss själva när vi inte lyckas. Givetvis vad det gäller att behålla uppmärksamheten i exempelvis en meditation, men det går ju även att applicera på ett större perspektiv. Vad det gäller synen på sig själv, synen på sina andra, prestationer och i kommunkationen i relationer. Jag tror att det är viktigt att särkilja på medkänslan som en traktorsväg och observerande neutrala tankar om sin omgivning, som flingor av uppmärskamhet som singlar ned i vår medvetande-radar.
Hur resonerar ni om medkänsla? Är den viktig för er? På vilket sätt?
P.S. Denna helg har jag deadline för c-uppsatsen! Crazy.
6 kommentarer:
Som du säger tycker jag att det är svårt att ha medkänsla för sig själv och något jag i alla fall bör träna på! Det är lätt att det blir antingen eller liksom... antingen är man för hård emot sig själv och har ingen förståelse för att man själv inte är annat än mänsklig. Eller slår det över åt andra hållet och man gräver ner sig i "det är så himla synd om mig och ingen i hela världen har det så jobbigt som just jag"-träsket....
Lycka till med slutspurten nu Lelia!!
åh, jag skrev precis om att bara notera mina känslor och tankar, att låta dem finnas där och inte gå upp i taket för dem.
medkänsla för andra är jag ganska bra på, men absolut inte för mig själv. vilket står på önskelistan på att bli bättre.
som en dag när jag trots allt går upp i taket för mina känslor, då är det så och det är okej det med. att inte behöva "fixa till" hela tiden, utan bara vara empatisk för en själv. och mot andra.
jag blir rädd när brist på empati och medkänsla tydligt fattas hos vissa. icke förstående liksom.
och jag kan tänka så här kanske ( ditt inlägg fick mig att tänka helt annorlunda på det jag skrev i mitt inlägg) att det är ju självklart bra att ha brinnande känslor ibland, när det är något viktigt liksom. men att det är väl mer de där känslorna som man absolut inte vill ha, som automatiskt blir "dåliga" och som man försöker ta bort, förtränga och bota, det är de som man kanske bara behöver acceptera och låta dem finnas till.
lycka till med c-uppsatsdeadline!!
ps. jag har funderat rätt mycket på det här sen jag läste om det. och jag tänker lite så här: att det handlar inte om att uppnå något, det handlar inte om att prestera något, utan bara varandet, vara ett med sina känslor och tankar, och som du säger inte klanka ner på oss själva när vi inte lyckas, till exempel att vara här och nu.
rörigt. haha.
hej igen, nu upptar jag hela ditt kommentarsfält..:) men det är ju så intressant det här! jag får nya infallsvinklar, insikter och idéer och tankar hela tiden.
när jag skrev vara ett med sig själv, sina tankar och känslor, så menar jag nog inte att jag skall vara min känsla, utan bara följa flödet liksom, om du hajar. alla känslor kommer och går liksom. och tankarna också. den ena lämnar plats för den andra och man behöver liksom inte fastna i någon utav dem. vi får starta ett diskussionsforum på fejjan!:)
Jmane precis Emmie, där har du kärnan av mindfulness, vad det gäller tankar, att endast notera att de är där utan att gå upp i dem. OM du vill kan du få läsa lite i uppsatsen, man behöver inte läsa hela, men just de du pratar om nu har jag skrivit om ur lite olika vinklar..
Elsa, jag känner igen det där med allt eller inget, vad det gäller en själv, det är lättare att ha förståelse för andra men lätt att blir kategoriskt bedömande mot sig själv. Verkligen. Lite sorgligt också, men vet man om det så kan man försöka distansera sig och behandla sig själv som en vän.
ja, det gör jag jättegärna!!:)
Skicka en kommentar