Jag kan fundera över varför jag just denna tidsperiod haft ett starkt behov av att se Heroes igen. Läkande krafter, kallet som hjälte och behovet att rädda världen, att rädda alla som kan räddas, överstrida gränser mellan liv och död.
[Klicka på bilden för att komma till källan]
Vart jag än vänder mig ser jag ond bråd död, det ena ödet mer tragiskt än det andra. Nära mig, halvnära mig och långt borta ifrån mig. Jag tänker på hur tacksam jag är för att mina allra närmsta mår bra. Att det inte var dem.
Det är svårt att hjälpa andra. Jag tänker på de många historier jag bär, om de gångerna jag varit med och försökt hjälpa. Hur jag funderat över att den här säkerhetsvästen är nog lite för kort, jag måste komma ihåg att skydda magen om han nu tar upp den där kniven ur byxlinningen som jag ser att hans hand så gärna längtar till. De gånger jag dragit på mig handskar och plockat upp spillrorna av den människan som en gång varit en väldoftande nyfödd bebis, och nu i vuxen ålder torkar spyan ur mungipan och inte märker att det droppar kiss ur byxbenet. De gamla människorna som ser så bräckliga ut, som att de kan gå sönder så lätt som nu ramlat i rulltrappan och ligger som sköldpaddor på rygg utan att kunna ta sig upp. Hur jag känt mig starkast i världen när jag lyfter dem för de är så lätta och hur jag plåstrat deras blödande armar som rulltrappans taggiga kanter så lätt rev upp. Hur jag legat och brottats i någon annans blod och lyssnat till ett språk som säger mig att du är långt hemifrån, väldigt rädd och väldigt full. Jag ska hålla i dig nu men inte göra dig illa och det är jättebra om du försöker att inte göra mig illa du med. Hur jag stirrat på en kvinna som hänger i en halvböjd, högst onaturlig ställning, med ett paket Ben and Jerry, som jag inte kan förstå sitter kvar i hennes oerhört lösa grepp, hur hon långsamt, i en takt som ser helt omänsklig ut, sjunker ned mot marken, men lyckas stå kvar, hur lite stående hon än är och tänkt på vad heroinet gör med hennes kropp. Hur jag tyckt att killar ni behöver väl inte bränna ert rökheroin just här, på bänken i tunnelbanan, barnfamiljerna kan väl i alla fall få en chans att komma hem från tunnelbanan utan att behöva se, och hur de lommat iväg, med en tacksam kroppsbugning och ropat 'Thanks man'.
Hur jag hoppat in emellan unga mäns knytnävar, hört svordomarna hagla övermin rygg, hållit fast, hållit i, brytit upp och knappt hunnit tänka’ hur jag nu hamnat här’. Längst bak i fullsmockad nattbuss och försöker se till att den ena inte rör den andra och att den tredje inte rör mig. Och de skriker att jag är en ’jävla fitta’ men orden rinner av mig som om de aldrig sagts och allt jag ser är om någon har ett vapen, om en hand kommer flygande, om min kollega är utan våld. Jag är mittemellan, som en mänsklig barrikad, och tanken som undrar när ’när blev det här min fajt att ta’, men ingen annan är här och tar den och det här är nu mitt jobb. Hur jag sprungit och jagat personer som gjort dumma saker i ett nedsläckt bygge där en finlandssvensk man försöker ropa vägledning över en knackig radio på knackig svenska. Hur jag dragit rullstolen med mannen som äter kol för att förhindra sitt tidigare självmordsförsök då han svalde t-röd. I hans långa vackra vita skägg, som påminner mig om Gandalf, rinner svart sörja och jag vet att det här händer ungefär en gång i veckan, för att han är ledsen över att hans kompis dog. Hur jag plockat upp revolver, attrapper, kartor med piller, knivar och annat som inte borde vara där ur en pojkes ryggsäck. En pojke som borde vara hemma och bre ostmackor och överkonsumera oboy istället för att röka hasch och sälja piller.
Jag tänker på viktiga samtal med förvirrade ungdomar, hur inga föräldrar, inga vuxna, inga hjältar synts till.
Jag tänker på alla de gånger då jag hoppat in utan säkerhetsväst, utan någon mer person eller något vapen som skydd. Då min kropp agerat utan att jag tänkt. Hur jag hållit ihop blödande sår, ringt ambulanser, hoppat in i slagsmål, sprungit för mitt liv. Hur jag pratat med killen på bussen som var alldeles för full, när en annan vuxen valde att skrika på honom så undrade jag var han bodde och om han kunde ringa någon som kunde hjälpa honom hem.
Det är så viktigt för mig att agera, tala högt och göra något om det går. Jag vet varför jag gillar Heroes, varför jag önskar att jag hade superkrafter och tror att mitt sanna yrke är att vara en zombieslayer. Att vara en del av ett samhälle, betyder för mig att även agera för ett samhälle. Jag vill vara ett skyddsnät för andra på samma sätt som jag vill att de är ett skyddsnät för mig.
[ett bra sätt att vara ett skyddsnät just nu är att skänka några kronor till de människor som lider av svält i östafrika, lätt som en plätt är det att bara smsa HOPP50 till 72900 för att skänka 50 kronor.]
