ACT

"Tacka vet jag åldersrynkorna- ådror för att visheten ska rinna fritt!", sa jag som en kommentar apropå mitt inlägg som handlade om att ha två starka sidor inom sig själv; "Mellan den fria och den kloka".
Jag sa också att jag nog visste om detta om mig själv när jag var yngre men föga accepterade de båda. Vidare på detta spår så tycker jag ACT är en intressant terapiform, där acceptansen som det talas om inom mindfulness är i fokus. Acceptance Commitment Therapy. Grundtanken vilar i att människan naturligt vill undvika plågor eller lidande men genom sådana strategier senare blir fast i just det lidande som man försöker undvika.

 "Behandlingsmetoden går ut på att människan som fullt kapabel till att lära sig vara närvarande i situationen och lära sig att agera som har en inlärningshistoria samt utifrån vad situationen kräver antingen förändra eller fortsätta med beteenden i syfte att komma närmare sin egen livsriktning och leva i linje med sina egna valda värden"

Min instinktiva tanke går till bönen [jag inte är religiös men tycker jag att denna bön fungerar även för icketroende om man bara ser sig själv som Gud] Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Jag tänker även på klyschan att acceptera sig själv är första steget till att kunna acceptera andra, vilket för mig har lite samma ínnebörd som älska dig själv först för att kunna älska andra. Jag har alltid tänkt på alla dessa idéer som självklara, men som med så mycket annat, har jag insett att även om jag tror mig förstå, så är jag inte medveten. Medvetenheten kommer inte per automatik.
Därför var jag nog fast i mig själv, precis som de flesta andra, utan att kunna resonera med mina två starka sidor. Utan att kunna ställa mig bredvid, skapa distans, ge utrymme för eftertanke eller ens våga stå kvar i den nutid som rådde. Mitt i stormens öga utan att finna en lugn plats.
Jag hade svårt för att stå ut en känsla. Därför lät jag nog en av mina starka sidor helt sonika ta över, och hanterade situationer genom flykt eller undvikande beteende.

Man behöver inte köpa ACT som terapiform, eller koncept. Men däremot tycker jag att man kan suga på ideén.. Såsom jag gör med det mesta nuförtiden. Jag försöker stanna lite i känslan och se vad som händer.
Det är som att vara ballerina från jätteland på en balanstråd från lilleputtland. En balansgång som är ganska svår. Samtidigt som jag vill leva livet till max, känna massa känslor och låta mig fyllas till sprickningsgränsen [för sån är jag...]....så kan det vara bra ibland att kunna distansera sig, att vara i nuet, accpetera det som är, utan att låta sig ätas upp av känslan.

På något vis är det som rynkorna, som alla är så rädda att för att få och de gråa hårstråna, ett tecken på, på att det flyter. ACT går ut på att lära sig. Att lära sig innefattar ofta ett tidsperspektiv, att kunna ha erfarenheterna i ryggsäcken och veta att jag inte måste agera ut på alla instinktiva känslor. Så jag tänker att rynkorna låter visdomen rinna fritt, de gråa hårstråna tyder på nyanser. Inte vill jag byta ut dem mot tonårsångestens vågdjupa känslohav.