När man har fullt upp

och tänker
att allt det där andra får väl ändå hända sen

men sen

efter eftertanke
innebär kanske nu

eftersom då innebär
att det fanns ett nu
och ett senare
innebär
att det fanns ett tidigare

men det där har jag tid med senare
...

När allt blev lite grått..

Om det inte är slumpen

Jag vill också mena
att inget bara händer

Att vi alla är en serie
av energi
ljus
mörker

Ett möte av ont & gott
en samling av samlingar
dna
möten
....
jag åberopar
force major

" And I was like... whatevea! "

Tillbaks till rötterna

Jag har tjatat på min familj att de skulle se Bounce i tolv år. I helgen, lagom till deras sista  show var det dags.

Jag frågade mamma varför de inte gått tidigare.

- Ja men du har inte drivit på så mycket tidigare - mamma

- Du menar att jag int eköpt biljettter till er tidigare? - jag

- Ehm.. ja. - mamma

Haha. Anders, mamma, bror, kidsen och mannen tog jag med på THE LAST BOUNCE. Den sista. Sorgligt. Precis som lägenheten och Michael Jackson, en epok som går i graven, en del av min uppväxt. 

 Vi posade upp oss på röda mattan, och sprang in sist tillsammans med Bounce, för så sena var vi. Sen åt vi middag på Linas. Sist på dagen satte jag på mig prinsessklänningen och vankade hem till Anders på inflyttningsfest.  

En startpunkt

Här är hans startpunkt, som vi renoverat och piffat och lyckats sälja nu.

I fredags firade vi av den lägenheten med en middag med fina vänner, hos TuvaMinnaLinn kan du se lite fler bilder.

Farwells..

Nu såhär inför flytt har jag blivit lite sentimental med min lilla lägenhet. Det känns som om vi genomgått så mycket tillsammans. Som om vi växt upp tillsammans. Jag hade nog en paus under mina tonår, men när jag var tvungen att bo här, själv, då satte min riktiga uppväxt igång. Den har varit mycket plågsam, lärorik och ensam. Jag hatade min lägenhet, jag välsignade den, jag visste tillslut inget annat.
Idag känner jag ömhet inför dessa väggar, jag klappar dem, smeker dem och förstår att de aldrig velat mig illa.
Vad jag har kämpat för att behålla min funkispärla! Hos Ams, soc, hyresnämnden, ja till och med kyrkan har skänkt mig en tanke i den frågan.
Alla dessa ingrodda fläckar som jagså länge kämpade emot, då ingen hade städat denne lille stackars lägenhet innan jag flyttade in, och hur vi tillslut blev vänner. Nu ser jag dem som ärr på en kropp som länge levt.

De hårt ansatta strukturerade väggarna som är vackert benvita och ack så sönderrivna av en åttaveckors kattunge.
Mina stora, härligt öppna fönster där jag skuggboxats, blottat mig för byggjobbare och kontorsfolk, och torkat tills axlarna gett vika.
Den vackra fiskbensparketten som utstått vassa kattklors galna jakt, mitt hemmayogande, styrketränande, danskomponerande och ännu mer skuggboxande.

Jag tänker på alla historier, de fina och de fula som utspelats här. Hur lampfästet i vardagsrummets takkrona föll en centimeter ifrån hans huvud samma sekund som jag insåg att även vi hade fallit. Hur de onda försökte sig tränga in. På nyårsfirande. Tjejmiddager. Andra middager. Fikor. På utmattade nätter i sängen, i soffan. På utmattade mornar i duschen, i badet.

Men framför allt hur jag stått i dörröppningen och sagt hej då till min största kärlek minst hundra gånger för många. Jag pussar min ungkarlslya hej då för att aldrig mer behöva säga hejdå till min karl. För att aldrig mer behöva stänga dörren för honom. För att öppna en ny dörr. Där han alltid kommer komma in. Där dörren är vår.

Cliffhanger!

Vi har sålt lägenhet!
Och blivit med ny lägenhet!

Och är löjligt lyckliga.
Efter svåra tider känns det faktiskt väldigt välförtjänat...

Relationsdrama

om du frågar mig
så frågar jag dig
 sen
när ingen av oss förstår
när gnistan på teletråden
bara dog
kommer det en reparatör då?

för jag undrar ju
precis som du undrar
vart vårt myelinlager tog vägen
den skyddande hinnan
över den bryggande länken

jag tänker att om du förstår
att jag inte förstår
så vi kommer tillsammans
att fatta
men förmodligen inte
[vi behöver en brobyggare]

Let´s make a move

"Wave your hand like you just don´t care" & allt det där..

I väntans tider..

Hoppfulla av löften. Trötta av förväntan.

Nojjigt läge

Är så nervös så jag kan inte prata just nu.

[Tänk om man snubblar på mållinjen..]

Om ni undrar..

vad jag gjorde förra veckan... så går det att läsa här.

Bilden är tagen av den finnan donnan TuvaMinnaLinn.

Through my glasses

Inom beteendevetenskapen [och livet] tjatas det mycket om vad som påverkar människan i form av situationella faktorer, sociala sammanhang, erfarenheter- ryggsäckar och hur man filtrerar sin vardag, varje situation genom sina glasögon.

Det är intressant att [tänka på  nej det räcker inte..] verkligen förstå att ingen uppfattar världen som du. Ingen har samma bakgrund som du. Det vill säga... du kan heller inte påstå att du varit i samma situation som någon annan. De kan heller inte påstå att de varit i samma situation som du. [Men kanske tycka att de varit i liknande..]

När min dag uppfattades som grå uppfattade du samma dag som ljus. Glasögon är en väldigt träffande liknelse för det sambandet.

Ibland har jag inte mina glasögon på när jag läser. Då får jag huvudvärk. Men om min han sätter på sig mina glasögon så blir han snurrig.

Ibland har jag mina solglasögon som gör att världen blir lätt brun, som en gammal film. Det ger mig en nostalgisk känsla. Ibland har jag mina solglasögon som förvandlar världen lätt dovgrå. Det ger mig en känsla av distans.

Unika är vi. Och lika i att vi alla är lika unika. Det betyder liksom inte mer än så. Det betyder verkligen inte mindre än så.

Var sak på sin plats.

Där kaffet blir gjort.

Där flaskorna solar sig.

GhettoFabolous

Det finns en väldigt fin sak med Skärholmen. Myrorna.

Där kan man hitta Telefunken.

En discolampa som gjord för lördagsgalej.

Precis vad vi behövde denna dag.

[Samt att han som trodde att "Window washer" per automatik skulle kvala in honom hos Ghostbusters..]

En Musse Pigg-telefon. Självklart.

En mc-brud. Kändes också väldigt självklart i sammanhanget. 

Massor av fina kilklackar.

Slängde lite snabbt på mig ett par.

 Och blev kär..

Även i denna bi-gula Palazzo.

Som nu puttrar fint i mitt funkis-kök.

[Trots att sladden är så kort så att han måste stå på brödburken för att nå kan jag känna att denna lilla guling är en ny favorit i köket.]