Farwells..

Nu såhär inför flytt har jag blivit lite sentimental med min lilla lägenhet. Det känns som om vi genomgått så mycket tillsammans. Som om vi växt upp tillsammans. Jag hade nog en paus under mina tonår, men när jag var tvungen att bo här, själv, då satte min riktiga uppväxt igång. Den har varit mycket plågsam, lärorik och ensam. Jag hatade min lägenhet, jag välsignade den, jag visste tillslut inget annat.
Idag känner jag ömhet inför dessa väggar, jag klappar dem, smeker dem och förstår att de aldrig velat mig illa.
Vad jag har kämpat för att behålla min funkispärla! Hos Ams, soc, hyresnämnden, ja till och med kyrkan har skänkt mig en tanke i den frågan.
Alla dessa ingrodda fläckar som jagså länge kämpade emot, då ingen hade städat denne lille stackars lägenhet innan jag flyttade in, och hur vi tillslut blev vänner. Nu ser jag dem som ärr på en kropp som länge levt.

De hårt ansatta strukturerade väggarna som är vackert benvita och ack så sönderrivna av en åttaveckors kattunge.
Mina stora, härligt öppna fönster där jag skuggboxats, blottat mig för byggjobbare och kontorsfolk, och torkat tills axlarna gett vika.
Den vackra fiskbensparketten som utstått vassa kattklors galna jakt, mitt hemmayogande, styrketränande, danskomponerande och ännu mer skuggboxande.

Jag tänker på alla historier, de fina och de fula som utspelats här. Hur lampfästet i vardagsrummets takkrona föll en centimeter ifrån hans huvud samma sekund som jag insåg att även vi hade fallit. Hur de onda försökte sig tränga in. På nyårsfirande. Tjejmiddager. Andra middager. Fikor. På utmattade nätter i sängen, i soffan. På utmattade mornar i duschen, i badet.

Men framför allt hur jag stått i dörröppningen och sagt hej då till min största kärlek minst hundra gånger för många. Jag pussar min ungkarlslya hej då för att aldrig mer behöva säga hejdå till min karl. För att aldrig mer behöva stänga dörren för honom. För att öppna en ny dörr. Där han alltid kommer komma in. Där dörren är vår.