En läsare önskade ett inlägg om hopp. Just för dig, som har förlorat en närstående, så känns det extra svårt att tala om hopp, och extra viktigt, för jag vill gärna erkänna din smärta utan att på något sätt förringa din upplevelse. Jag har inte förlorat någon nära som du, så jag har en annan synvinkel. Men jag hoppas även jag. Så jag kan bara berätta om mitt hopp.
Hopp har för mig har kommit att handla om föränderligheten. Att inget är evigt och att den resan är evig. Så jag tror egentligen att jag hellre pratar om att hoppas, som någonting som sker. Det kan nog finnas många religiösa intentioner laddat i ordet hopp, men eftersom jag gör en inre resa i mitt liv, utan så många religiösa intentioner, så handlar det mer om hur jag hoppas.
De säger att hoppet är det sista som överger människan, och det tror jag på. Jag tror att vi hoppas såsom årstider skiftar och känslorna dalar. Att hoppas som en naturlig process som går bredvid oss, som livet och döden och allt som sker där emellan. Ett självklart kännande egentligen, för det handlar om någonting som vi föds med. En innerlig, kanske inte alltid medveten, men nästintill genetisk kunskap om att föränderligheten är konstant.
Vi hopppas på bättre dagar, för innerst inne vet vi att det som känns idag, det som är idag, kanske inte är här imorgon. På gott och ont. När mormor hade ont och kved inför döden så tog hon sig ändå dit, hela vägen fram till döden och jag vill tro att det har att göra med att hon innerst inne visste att även detta, även denna smärta, går över. Ett hopp.
Jag tror också att en naturlig del av att hoppas är att tvivla på hoppet. Att hoppet inte bär med oss, att det som är, är konstant. För det är också en del av mänskligheten, att dala, att falla långt ned, att tro att marken inte längre bär. Det är en del av föränderligheten. Att tvivla på föränderligheten innebär ju också att vår känsla av hopp är föränderlig. Att hoppet är föränderligt. Som en process som går bredvid oss, följer våra dalar och kullar, förändras med årstiderna.
Så jag tror att jag hoppas, hur gör ni?
2 kommentarer:
Jag blir alldeles till tårar rörd, mitt hjärtegull. Det är livsviktigt med hopp, för det är också sant, precis som du skriver. Förändring är sant, det enda vi kan vara säkra på. du vet inte hur bra du tröstade mig den här kvällen.....Kram, min ängel
Mamma
intressant inlägg, och svårt också.
för det mesta kan jag känna mig fruktansvärt hopplös, de dagarna är färre nu än innan, men allt som oftast känns hela livet hopplöst, meningslöst. men hade jag vart helt helt helt hopplös så hade jag nog inte suttit kvar här på jorden, så någonstans inom mig finns det nog ett hopp ändå. och jag försöker ju bli bättre på att låta känslorna komma och gå, inte bli fast i hopplösheten bara för att det är hopplöst just då.
bibehålla tron på att hoppet går att återfinna.
Skicka en kommentar