Mindfulness och sociala Medier

"Jag skulle vilja läsa om hur man får ihop strävan mot mindfulness med den spridning av närvaro som bl.a. facebook, twitter o bloggande driver mot. 
Ett exempel på motstridigheten som jag ser det är att istället för att jag är tillfreds med att vara så är det "likes" och "+1" som bestämmer lugnet. Inga likes = ingen sinnesfrid." - Detta var en av önskningarna om ett inlägg här på bloggen som jag nu tänkte skriva lite om! 

Det här tyckte jag var jättekul! Jag känner igen mig så mycket. Har själv en förmåga att sitta med mobilen och datorn och nyhetsmorgon, samtidigt... Inte särskilt närvarande! Men alla situationer är en möjlighet till övning! Jag resonerar också som så att jag tar lite i taget. Får bort multitaskandet (som jag lärt mig är så bra) bit by bit. 

Många gör som så att de tar en uppkopplingsfri helg, t.ex. Written by Alex tar en "digital detox helg". Genialt. Jag tror att det kan vara mycket nödvändigt att bestämma sig för att nu svarar jag bara om det ringer i telefonen och använder den inte till något mer. Jag går ofta så långt att jag väljer bort att svara när det ringer, stänger av ljudet och lägger bort den. För att återvända till tillgänglighetsfunktionen som fanns innan mobilen kom och då det plötsligt började förväntas att vi ska vara tillgängliga konstant. 
En annan sak jag övar på är vilka tillfällen jag väljer bort mina sociala medier. Är hårt indoktrinerad i att sitta och pilla med mobilen när jag äter middag med min fina man. Jag tycker själv att det är asocialt av mig och vet hur irriterad jag kan bli på min lillebror som alltid envisas med att svara i telefon/smsa/faceboka när vi ses för middag alldeles för sällan. Så ett fast beslut om att koppla ned vid vissa tillfällen kan vara en bra början. Hur resonerar ni andra? 

Sedan till själva biten om att "inga likes = ingen sinnesfrid".. Här har vi en annan problematik skulle jag säga. Det handlar om inställningen till att sociala medier måste generera.. eller vad säger ni? Syns inte - finns inte. Som bloggare och socialt lagd människa så vet jag själv att det är trist och knäckande att inte få kommentarer eller likes. Det är för mig oundvikligt att känna att själva offentliggörandet utan bekräftelse sänker motivationen till att ha en offentlig blogg/twitter/facebook några ribbor. Vilket i sin tur vägs upp av respons, som gör att motivationen höjs upp några ribbor igen. 

Ofta när jag blir sänkt av icke-respons, så tänker jag ur ett medvetet närvarande-perspektiv att det är en känsla att anamma. Det är en känsla av besvikelse, att inte kännas socialt åtråvärd och bekräftad. Men det är en högst mänsklig känsla att vara närvarande i och lära känna närmre. I detta kanske det kan gå att finna sinnesfrid (efter kämpande och övande). Ett första steg är att bli medveten om känslan över besvikelse. Nu har jag publicerat ett nytt inlägg - ingen gillar det eller vill uttrycka en åsikt om det. Hur känns det nu? Vidare... Bekräfta, acceptera och konstatera den besvikelsen, utan att ätas upp av den. Sedan blir en tanke för mig i detta alltid, vem bloggar jag för? Det här inlägget raggade inte mycket respons, men vem gjorde jag det för? Absolut att jag bloggar offentligt för responsen, bekräftelsen och det sociala samverkandet, men grundidén är att uttrycka mig kreativt i skrift och bildspråk, för min kreativa stimulans skull. Det får jag  påminna mig om ibland. En annan grundpelare är att komma tillbaka till sig själv, sitt ansvar och sitt egna val. Det är en av de svåraste aspekterna med att vara närvarande, en källa till konstant övande. Här är min känsla av att inga "likes" inte ger mig något lugn, kan jag nu ta avstånd till den, det är min känsla och jag äger den, kan vi ha lite distans? Det är en svår balansgång att känna och acceptera sina känslor utan att ätas upp av dem. En process av medvetandegörande är definitivt en grund i att kunna ta ställning bredvid sina känslor. Nu är jag nyfiken på hur ni vettiga människor resonerar om ämnet!