Om min kärlek till mitt Hem

Värmande strålar dansar in över fiskbensparketten, värmen slingrar sig över mina tår. Träbit, glipa, träbit, glipa. Ömtåliga starka trä. Skrovliga ytor som en gång var lena. De gör mig kär, jag sitter på dem, smeker dem, bor med dem, i dem. De bär min trötta kropp kalla mornar, de kyler heta sommardagar. Matbordets spriror som burit skivan i mer en hundra år, färdats över vatten, ända från norra Indien! Det känns i träet, det luktar historia, det viskar om de personer som delat måltider på det, berättat historier med armbågarna vilande mot träet, kära hemliga par som hållit varandra i handen under bordsskivan, där ingen kan se. Utmed bordskivans bredsida drar jag fingrarna i spår som berättar en saga jag inte kan förstå, det är tecken, spröda inristningar som känns som gjorda av en omtänksam hand.

Jag lägger mig ned på fiskbensparketten. Lyssnar efter mina grannar, känner deras matos genom mitt golv, deras tak. Min granne under oss tycker att det låter högt när vi går, jag lyssnar efter honom och undrar vad han gör, gillar tryggheten att höra deras liv.

Katten sätter tunga tassar på min mage och lägger sig på mitt bröst, tillsammans spejar vi. Våra andetag formar väggarna, vår tyngd sätter nya spår i golvet. Jag drar mitt långfinger utmed en grövre repa i golvet och kommer ihåg att det här var en kul fest. Vi förlovade oss, rökte vattenpipa och dansade fuldans över detta golv. Varje väns fotsteg har gjort ett litet avtryck som format platsen jag ligger på. Kanske är det just därför jag det är så skönt att ligga just här, på mitt vardagsrums golv.

Det är eftermiddag och skuggorna är som vackrast då. En ljusstråle träffar hans svartglänsande gitarr och slår an på en ton som ger rummet en stjärnsprakande glans. Glansen dansar vidare och sprider ett skimrande ljus över fiskbensparketten, likt älvorna dansar i en dimmig älv. Ljuset är milt.

Genom den gröna floran penetrerar solen, klorofyll ger grönt en ny innebörd. Det silade ljuset från växternas lena blad ger glada skuggor på det ljusblå bordet. Bordet ser sönderrivet ut i färgen men stabilt i sin patina, som om det hela tiden föder nya lager i sin färg. Snickaren frågade om vi ville att han skulle slipa om bordet och måla det på nytt och vi drog förskräckt ett djupt andetag, även om vi förstod att han bara menade väl. Den flagnande färgens vittnesbörd är så mycket viktigare än så. Det gula som kikar fram under det blå, det mest centrala vittnet i domstolen, som alltid avslöjar en ny sanning inför det vi redan trodde oss se som en sanning. Det vackra handsmidet som håller än, där kurvor avlöser raka linjer och lena ytor avbryts av skrovliga sjöar. Det är stort och grovt och på samma gång som det bärs av nätta välsvarvade ben. Eftermiddagsljuset smeker den ojämnt ljusblå ytan med milda strålar som slipar fram nya lager av historia.