Om att svettas

Åh jag har länge tänkt på det här inlägget. Det är svårt att få till för jag har så mycket och samtidigt så lite att säga om ämnet. Några har önskat sig lite träningspepp via Önskebrunnen; ett event som har funntis länkat till Ej Utgivet Materials Facebooksida och tävlingen för Vintagemässan som var. 

Jag och träning går wayback. Jag började dansa som sexåring och fortsatte med det tills någon gång efter jag fyllt tjugo. Jag testade även på en massa andra dansstilar såsom swing, charleston, stepp, modernt, afrikanskt och streetdance, men med jazzen i grunden. Streetdance kom att bli en naturlig ståndpunkt för mig i och med mitt musikintresse av mer tyngre rythmer som utvecklades i gymnasiet och i samma veva hittade jag min egen dansstil, där street, jazz och ragga möttes. Det var mycket skaka rumpa i mörka källare till tunga baser och jag tyckte alltid dansgolvet var mer intressant än killarna och drinkarna. Det gav mig på något sätt olika jobb. Jag fick börja koreografera själv i olika sammanhang. Satte ihop shower och började jobba på olika gym där jag hade dansklasser för nybörjare, vuxna, barn och mittemellantingen.

I gymnasiet efter dekadenta hemmaförhållanden, frusterad olycklig kärlek och en massa extra energi att bli av med upptäckte jag kickboxningen. Jag var en ganska förbannad och galen ung dam och vill gärna bli någon form av fysisk övermänniska, starkare än alla. Efter att ha förundrats över varför man i aikido låg på matten så mycket och varför det tog så lång tid innan det var tillåtet att ha vapen i diverse andra kampsporter så ramlade jag på en sommarkurs i kickboxning, på Stockholm Kickboxning som låg ett stenkast hemifrån. Äntligen hittade jag ett ställe där folk var lika galna som mig. Och Så. Många. Snygga. Killar. Jag hängde där efter skolan tills jag blev utslängd i princip jämt. Jag var vig och galen och det såg mina tränare och flyttade upp mig till den avancerade gruppen efter sommarkursen. Sedan fick jag Så. Mycket. Stryk. Min slagrädda strategi var att slå snabbt och hårt och mycket, innan någon kom åt mig. Efter ett tag lärde jag mig även defensiva taktiker och det var ju tur det.

Jag och fästmannen. Träffades mellan mitsarna, slänger ilskna kärleksblickar mellan handskarna. 

Så i tjugoårsåldern var jag alltså ganska bra på kickboxning och ganska bra på att dansa och fick jobba med båda grejerna i olika sammanhang. På gymmen hade jag även aerobicspass, dansaerobics, corepass och boxpass.  Men jag tänkte ofta att jag aldrig skulle bli mer professionell inom något sådant fysiskt då jag tyckte att det var en ytlig värld med alltför mycket fokus på silikontuttar och muskelbygge. Så jag höll min distans. Det var ganska lagom och fungerade ett bra tag tills jag en dag insåg... Jag tränar numera för alla andra än mig själv. Vart jag än gick och vände mig så skulle jag hjälpa någon eller instruera någon men ingen fanns där för att utveckla mig. Så jag la ned i princip alla klasser för att återupptäcka min nybörjarglädje i träning. Den har utvecklats till att innefatta styrketräning, konditionsträning och yoga. Några extra grejer har jag gjort lite då och då för att de varit roliga, haft kickoff med svenska landslaget i rugby, där de fick en timme kickboxning och en timme dans, det var en fröjd! Hjälpt min kusin som höll i en svensexa och sparrades med den brudgummen, det var också himla skoj.

Och då kommer vi till träningspeppen, kärnan i resonemanet, det är glädjen. Motivationen för träningen måste vara en inre, det måste kännas kul och det måste finnas en grund om att jag gör detta för mig själv. För mitt värde, för att jag förtjänar att vara stark, må bra, känna mig frisk och ha kul. Så resonerar jag i dagsläget om träning. Därför har jag rolig träning som mål att utföra som mest och lite tråkig träning runtom. Men jag upprepar, för att upprätthålla sitt träningsliv, måste motivationen vara intern, "intrinsic" som motivationsteorierna säger, att känna glädje och ett genuint intresse för det du gör.  I motsats till den externa motivationsfaktorn, där du drivs av exempelvis " Jag tränar för att andra ska tycka att jag är snygg".

I nästan hela mitt träningsaktiva liv sket jag i styrketräning. Inge bra idé. Började träna baksidaaxlar och rygg för kanske tre år och är nu mycket mer balanserat stark. Det är nog min bästa känsla, att känna mig stark. 

Med min ringa ålder har jag även insett att jag behöver variera träningen, jag blandar långa löppass (typ milen i lunkartempo) med intervallträning för kondisen på gymmet (vilket även kan innebära spinning) , jag kör mycket axel-och arm-styrka (där jag vet att jag behöver jobba med musklerna) varvat med att träna lite kampsport med min fästman (vi träffades ju just på kickboxningen). Jag yogar gärna, vilket är en helt annorlunda träning jämfört med det upptempot jag alltid eftersträvat, för att bli mer stabil och balanserad. Sedan tar jag gärna några danspass, helt utan prestige på gymmet för att åter känna livet strömma i kombinationen rörelse-musik.  

Nu har jag sagt det som är så mycket för mig vad det gäller träning. Jag har en motsatt tanke om träning också, att jag tycker att jag inte har någonting att säga om ämnet. Det handlar om att träning är i allra högsta grad är individuell. Alla har olika saker de behöver göra och som de tycker är kul, dessutom en upptagen vardag och träningen måste vara nära och lätttillgänglig. Dessutom har vi alla olika kroppar, vilket betyder att vi behöver träna olika saker. Det gäller att hitta sina knep och knåp. Hemmaträning, vardagsträning, expressträning, budgetträning, helgträning, ja, det finns en uppsjö av knep. 

Men vi kan säga såhär; har ni några frågor? Just shoot! Så ska jag försöka svara...