Hon kände igen den där sucken.
Den sucken som suckats så många gånger förr.
Den sucken som ljudligt sa,
"Måste du alltid...."
Hon höll blicken stadig mot sucken och deklarerade,
"Ja. Någon måste ju."
Hennes hjärta viskade den outtalade parantesen,
(Lämnar du mig nu?)
Emellan raderna sökte hon svaret,
gick det att tyda i tystnaden om han redan hade tröttnat?
De bedyrade alla att de älskade henne högt,
men när hon förde sin talan, då kom den.
Den där sucken.
Pusten av otålighet, utandningen av irritation.
En viskande tanke, tänkte hon. En viskande tanke är vad de vill höra.
Det rekommenderade talmålet.
Men när hon kvävde sin röst på det viset, då kändes det alltid,
som om någon höll ned hennes huvud under vatten.
Den sucken som suckats så många gånger förr.
Den sucken som ljudligt sa,
"Måste du alltid...."
Hon höll blicken stadig mot sucken och deklarerade,
"Ja. Någon måste ju."
Hennes hjärta viskade den outtalade parantesen,
(Lämnar du mig nu?)
Emellan raderna sökte hon svaret,
gick det att tyda i tystnaden om han redan hade tröttnat?
De bedyrade alla att de älskade henne högt,
men när hon förde sin talan, då kom den.
Den där sucken.
Pusten av otålighet, utandningen av irritation.
En viskande tanke, tänkte hon. En viskande tanke är vad de vill höra.
Det rekommenderade talmålet.
Men när hon kvävde sin röst på det viset, då kändes det alltid,
som om någon höll ned hennes huvud under vatten.
5 kommentarer:
Vackert Leila, riktigt vackert
rysningar.
Underbart skrivet! Man får rysningar!
Tack ni Goa!
Mycket bra. Och viktigt. Varje gång jag inte får säga vad jag tycker i något som är betydelsefullt för mig (eller när jag känner att jag måste föra någon annans talan, kanske ännu mer då) känns det som att man dör lite inombords.
Jag gillar att jag kan tolka texten på lite olika sätt beroende på vad jag känner för. Jag har läst den några gånger nu, och hittat nytt att tänka på varje gång, det är kul.
Skicka en kommentar