Bröllopet

Och så kom den. Natten utan sömn inför dagen som vi väntat på så länge. Vi höll varandra sömnlösa i några timmar sedan somnade han och jag vakade, i två timmar slöt jag ögonen innan klockan ringde. Aldrig har jag varit vaknare än när den morgonens signal kallade.

Vi åt en stor frukost, sådär lyxig som bara vi gillar med nötcreme på macka, danio vanilj och färska bär med mycket kaffe med mjölk till.

Sedan kom de, bestman och frisyrfixaren  och sminkaren, alla våra kära vänner. Vi pratade som vi brukar prata som mest och deras kärleksfulla fingrar flätade mitt hår, ritade linjer på mitt ögonlock och vi var alldeles omhuldade.

Vi fotades med hela stora familjen, bonusbarn, kära stora lillebror, mammor och en pappa eller två, brudtärneman och min finaste toastmaster. Bildspelade oss glada, allvarliga, glada, allvarliga och skratt däremellan.

Lokalen var så vacker, jag var så stolt, över fina vänner som pysslat för hand, hur vackert allt blev sammantaget och fina kvällar som fått fram allt det som jag med fröjd arrangerade dagen innan.

Klockan sprang med stora visaren före, det började bli dags! Vi gick till vårt rum, försökte äta, pussades och fjärilarna tog vingslag som skapade svallvågor i hela rummet. Helt plötsligt stod tiden stilla, förväntan inför julafton när jag var liten gånger tio. På morgnen hade vi lyssnat på gammal kärlekssoul men vi bytte snabbt takt och dansade nervöst till dunkadunka för att få tiden att hålla vårt tempo. Genom fönstret smygtittade vi på gästerna som samlades utangför festlokalen för att gå ned till stranden. Jag ville ringa min toastmaster minst tio gånger om; Har de gått nu? Är det dags? Sakta men snabbt dricker vi champange och jag är försiktig med chokladen för klänningen är benvit, och lite champange till, men absolut inte för mycket eller blir det bara bra?

Vi tjuvkikade tills vi trodde att nästan alla gått och jag måste kissa bara en gång  till och han med. Vi smög över till lokalen och såg de sista vandra ned och jag måste kissa bara en gång till.

Mobilen blinkar ” nu är vi nere! ”.  Kissar jag på¨mig? Nej men nästan och magen känns så fladdrig och benen lika knäsvaga som första gången han tog på mig och vi håller hårt hand och det blir svettigt, nej vi håller hårt i arm och försöker gå rakt. Nu går vi mot stranden på den asfalterade vägen ned. Snart närmar sig Hallandsgården och ja, där står Linda med kameran som hon skulle. Hon måste se hur nervös jag är och att jag knappt kan gå rakt.

Hon pratar, jag kommer inte ihåg vad hon säger, något lugnande tror jag och ”åh vad ni är fina” och snäpp snäpp med kameran och det leendet måste varit i kramp.

Nu går vi vidare och stranden närmar sig men inte snabbt nog. Det känns som att marschera främst i rebelltåget , ja vi ska göra något stort och viktigt och det känns så mycket mer än vad jag trodde att det skulle kännas.

När han snörar av sig sina oxblodsfärgade fina gamla herrskor och mina skinssandaler långsamt går av så är jag mest nervös någonsin. Jag smsar nu kommer vi och vår låt går på. Den låten som var vår utan att vi visste om det. När jag hör tonerna förstår jag att det är nu det verkligen händer. Det är stort, större än vad jag trodde. Andningen ligger högt i halsen, ska du hålla mina skor, kan du hålla i mig med då?

Vi trampar vingligt genom den kvicksands mjuka sanddynan och stiger över kullen för att se att de är där! Alla är de där, de väntar på oss. Persiska mattor, rostiga armeringsjärn, en vit slöja och en gammal kappsäck avslöjar att det här är vår sanddyn. Flilflops, hawaiiskjortor,  kostymer, blandat med linnebyxor, fin klänningar och bäbisar och hundar, avslöjar att det är våra gäster. Och min Jenny, min gamla , fina vän som jag känt så länge men inte i denna roll. Hon står där som präst och ska viga oss.

På morgonen regnade det, men nu vilar ett starkt sken över himlen och lagom till välsignelsen så lyser det igenom på oss. Det är varmt och jag svettas, men vi lyssnar på Jennys välvalda ord och tittar förundransfullt på människorna som faktiskt rest genom hela Sverige för att vara där för oss. Han tittar på mig och vi håller i varandra, nervösa men trygga i de orden vi ska säga.  Han säger det stolt, högt och säkert: "Älskade Leila, jag lovar att följa dig genom mörker och ljus, hålla din hand tills våra skelett blir till sand". Jag klarar av att säga samma mening utan att titta på fusklappen och känner att jag just sa mitt livs bästa tal. 

Jag får min efterlängtade ring, en efterlängtad kyss och min efterlängtade äkta man. Sista psalmen har feltryckt text i programmet så det blir lite kantigt så där som det ska vara och vi sjunger inget bra ändå. Daniel styr musiken med gitarren och sedan är det klart! Vår sista låt går på och luften går ur! Puh, vi klarade  det! Det känns precis så, och Jenny pratade om vattnet och kärlekskraften som vi har och jag känner den så starkt, med bara tår i sanden och havet som förgrund.

De kastar konfetti och blåser bubblor och ”home” spelas i bakgrunden och det gråts och kramas och fotas och fotas. Och vi håller hårt i vårt viktiga papper, som heter vigselbevis.

Sedan går vi upp mot Strandhotellet, denna restaurerade vackra lokal som funnits i Mellbystrand så länge. Fredrik, Grynet, Åsa och Carro har klätt sig retro och i vårt färgtema helt på eget bevåg. De är så vackra och ser att vi är törstiga, som den eminenta personal de är förser de oss med Törleyyyee och vatten om vartannat. Fredrik har hittat vår pyssellåda och pyntat glas till mig och maken med omtänksamma fingrar som han bär på egen bricka med spets på.

Lugnet börjar lägga sig och det är så mycket fint folk runtomkring så jag vet knappt vem jag ska prata med. Det är varmt och vi svettas allihopa och alla ler och är glada och några tar en snabb dusch. 

Det blir äntligen dags att gå in och sedan sitter vi ned till våra pyntade bord. Borden har fått ett sig varsitt namn efter några av personernas intressen eller bakgrund. Det är en lek och varje bord får komma på sin innebörd.

Sedan kommer maten, den fantastiska underbara maten som dividerats fram och tillbaka i månader. Det är förrättsbuffe med bland annat vitvinskokta blåmusslor med fänkål, hembakat bröd, ostar och serranolindad sparris, salmalaxcevich och så mycket gott så jag får lov att pausa.

Däremellan kommer talen, mamma börjar och klarar hela talet utan att gråta, hon pratar om hur vi är, gör en bokstavslek med våra namn, jag är lojal, envis, inkännande,  och alltid redo. Han är rak, öm och envis.

Därefter håller hans pappa tal,  det är från hjärtat och tårarna är med.

Vi äter varmrättsbuffe. Det är kalv med gremoulata, lammracks, röror, rotsaker, rödbetor med chevrekräm, speciell falafel och en massa annat som fick smaklökarna att dansa. 

Fler tal, älskade brudtärneman spricker med tårar när han vill säga att vi betyder mycket. Han förklarar att han kunde hållit ett tal som var bissart om olika filosofiska ting som han vet att jag skulle gillat men ingen annan förstått. Istället gör han en lek. Den går ut på att vi ska vara samspelta och självklart vinner brudparet, vår höger och vänster han agerar så som om de sitter på samma människa.

Vi äter gott och alla verkar trivas oförskämt bra. Jag får massa pussar på kinden och klänningens ena axelband faller av. Min tre amazonkvinnor sluter upp kring mig och fixar alllt på toaletten med hjälp av vårt uppfräschningskit som vi placerat där. Jag skrattar mest och tittar fascinerat på deras snabba fingrar. 

Efterrättsbuffen kommer i sitt egna gröna rum med en gammal brunblommig duk. Det är macaroons i många smaker, jordgubbar i vinreduktion, chokladganach, fräsk frukt, och en creme brulee som är av himmelriket. Jag dricker Bellini som Fredrik fixat bara för mig.  Det är flera fina, roliga, fantastiska tal  och lillebror briljerar med sitt allra första tal, till mig, som bara han kan! Mamma har en överraskning. Vi  ska gå ut och tända kom loy som vi ritat på. Den ena fastnar i ett träd och vi hämtar brandsläckare och Per klättarar upp i ett träd för att släcka, Anders i nästa och puttar på Per och han lyckas släcka elden! Vi skrattar och de små förfäras och mamma envisas med att tända en till och den flyger högt bort mot eviga skyar.

Sådär fick vi nästan alla vitala ingridienser för ett bröllop. Det är dags för mitt tal, det är en överraskning som jag förberett lite grann. Jag tar med mig bellini, vatten och lillebror. För krafteffekt, svalkande effekt och nusik effekt. Jag har  blandat ihop mina texter med vår musik. Under veckan försökte jag hitta en stund till att öva men det hanns inte och jag är nervös. Men det går bra och scenen känns van och jag kan prata högt och klart och bara under Lalehs låt ”snö” när jag ser hans tårar så håller jag på att falla, jag ber stora lillebror att stänga av musiken, skrattar mig vidare och bjuder upp honom till vår första dans. Vi pussas och kramas hårt och när låten är slut så försvinner vi ett rökmoln och lillebror drar igång ett dansgolv som bara han kan.

Jag dansar och dansar, med vänner och make och släkt. Vi har ett fotorum med massa rolika mustacher och grejer och fotas i alla möjliga konstellationer. Bellinisarna fortsätter komma, det varvas med lite godis som står i barlokalen i vackra glasburkar och kristallskålar. Och visst slinker en extra creme brulee ned till som kocken bränner på.

Kvällen är riktigt varm och många sitter ute och pratar och skrattar länge och alla våra finaste är på plats.

Dagen, kvällen, natten blir så där perfekt som jag inte ens vågade hoppas på.

Dagen efter är lika fin den. Vi samlas för frukostbuffe, Fredrik och gänget har förflyttat lite pynt och dukat upp kring buffe, våra gäster är där och kommer fler lika glada och fina som kvällen innnan. Vi kramas hej då och biltut hej hej och tack tack tack och kram. Bebisar har glada bebismöten och jag dricker extra kaffe och tar en extra muffin som var så god.

Solen skiner och vi går ned till stranden, badar med Melanie och solar med vänner. Vi blir sugna på en öl och hämtar en sådan, skålar i stranden med fina vänner som är kvar. Ska vi grilla? Ja vi åker och köper grillmat, samlas på vår balkong och har ytterligare en sådan kanonkväll i goda vänners lag.

Dagen efter åker vi hem, vi har sällskap på vägen och samlas halvvägs för en lunch on the road. När vi närmar oss stockholm skiljer vi oss åt från våra vänner för första gången på flera dagar.

Vi kommer hem, helt uppfyllda av värme.