..och med stillsam helgfrukost försöker jag dämpa oro.
Orkidéerna knoppar och jag tänker att det finns alltid hopp, i föränderligheten.
Senaste dagarna har den föränderligheten inneburit oro, stress och ångest..
Alla de känslorna har liksom hängt utanför kroppen och jag känner hur varje por ventilerat negativa känslor.
Efter ett besök på Djuraktuen igår igen, en massa övervakande och väntan, hoppandes på att han skulle börja kissa, somnade jag tillslut.
Han med, på min arm, och jag tänker att nu sover vi och väntar på att det blir bättre.
Idag ska jag försöka släppa lite, sänka axlarna och ha tilltro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar