Sthlm Berserker Rugby

Idag var vi och tittade på min brudtärnemans Rugbydebut!

Eyes on the prize baby.

Han var grymmers! 

Rugbyn var brutal och såg så skoj ut att jag bara ville hoppa in i högen och kötta! 

Sthlm Berserker gjorde sin debutmatch! De krigade väl mot ett meriterat lag.

Filmteam och publik var på plats!

Jag var ruggigt impad och insåg att detta lätt blir min nästa epok i träningslivet!

Purple Haze - Följetongen.

Jag och lila. När ska denna kärlekshistoria ta slut? Kanske aldrig. Låt oss hoppas. 

För allt i världen försökte jag få ljuset att falla rätt på dessa strumpbyxor som är typ samma lila som på kjolen, men det ville sig inte. 

Halsbanden faller in lite i mönstret här men det är en ametist i kedja från mamma och ett halsband med blåa pärlor som jag fick i julklapp av fästmannen. 

Och så min favvotopp från Indiskas rea som jag fick av mor min. Batik + Lila = Hit!

Till det, vintage trenchcoat från Myrorna, gul födelsedagsväska och pjucks från Indiska.

Ja, och kjolen då... kan inte erinra mig om det är ett Tradera-kap eller Myrorna-kap. Hursom ett kap! 

Om att svettas

Åh jag har länge tänkt på det här inlägget. Det är svårt att få till för jag har så mycket och samtidigt så lite att säga om ämnet. Några har önskat sig lite träningspepp via Önskebrunnen; ett event som har funntis länkat till Ej Utgivet Materials Facebooksida och tävlingen för Vintagemässan som var. 

Jag och träning går wayback. Jag började dansa som sexåring och fortsatte med det tills någon gång efter jag fyllt tjugo. Jag testade även på en massa andra dansstilar såsom swing, charleston, stepp, modernt, afrikanskt och streetdance, men med jazzen i grunden. Streetdance kom att bli en naturlig ståndpunkt för mig i och med mitt musikintresse av mer tyngre rythmer som utvecklades i gymnasiet och i samma veva hittade jag min egen dansstil, där street, jazz och ragga möttes. Det var mycket skaka rumpa i mörka källare till tunga baser och jag tyckte alltid dansgolvet var mer intressant än killarna och drinkarna. Det gav mig på något sätt olika jobb. Jag fick börja koreografera själv i olika sammanhang. Satte ihop shower och började jobba på olika gym där jag hade dansklasser för nybörjare, vuxna, barn och mittemellantingen.

I gymnasiet efter dekadenta hemmaförhållanden, frusterad olycklig kärlek och en massa extra energi att bli av med upptäckte jag kickboxningen. Jag var en ganska förbannad och galen ung dam och vill gärna bli någon form av fysisk övermänniska, starkare än alla. Efter att ha förundrats över varför man i aikido låg på matten så mycket och varför det tog så lång tid innan det var tillåtet att ha vapen i diverse andra kampsporter så ramlade jag på en sommarkurs i kickboxning, på Stockholm Kickboxning som låg ett stenkast hemifrån. Äntligen hittade jag ett ställe där folk var lika galna som mig. Och Så. Många. Snygga. Killar. Jag hängde där efter skolan tills jag blev utslängd i princip jämt. Jag var vig och galen och det såg mina tränare och flyttade upp mig till den avancerade gruppen efter sommarkursen. Sedan fick jag Så. Mycket. Stryk. Min slagrädda strategi var att slå snabbt och hårt och mycket, innan någon kom åt mig. Efter ett tag lärde jag mig även defensiva taktiker och det var ju tur det.

Jag och fästmannen. Träffades mellan mitsarna, slänger ilskna kärleksblickar mellan handskarna. 

Så i tjugoårsåldern var jag alltså ganska bra på kickboxning och ganska bra på att dansa och fick jobba med båda grejerna i olika sammanhang. På gymmen hade jag även aerobicspass, dansaerobics, corepass och boxpass.  Men jag tänkte ofta att jag aldrig skulle bli mer professionell inom något sådant fysiskt då jag tyckte att det var en ytlig värld med alltför mycket fokus på silikontuttar och muskelbygge. Så jag höll min distans. Det var ganska lagom och fungerade ett bra tag tills jag en dag insåg... Jag tränar numera för alla andra än mig själv. Vart jag än gick och vände mig så skulle jag hjälpa någon eller instruera någon men ingen fanns där för att utveckla mig. Så jag la ned i princip alla klasser för att återupptäcka min nybörjarglädje i träning. Den har utvecklats till att innefatta styrketräning, konditionsträning och yoga. Några extra grejer har jag gjort lite då och då för att de varit roliga, haft kickoff med svenska landslaget i rugby, där de fick en timme kickboxning och en timme dans, det var en fröjd! Hjälpt min kusin som höll i en svensexa och sparrades med den brudgummen, det var också himla skoj.

Och då kommer vi till träningspeppen, kärnan i resonemanet, det är glädjen. Motivationen för träningen måste vara en inre, det måste kännas kul och det måste finnas en grund om att jag gör detta för mig själv. För mitt värde, för att jag förtjänar att vara stark, må bra, känna mig frisk och ha kul. Så resonerar jag i dagsläget om träning. Därför har jag rolig träning som mål att utföra som mest och lite tråkig träning runtom. Men jag upprepar, för att upprätthålla sitt träningsliv, måste motivationen vara intern, "intrinsic" som motivationsteorierna säger, att känna glädje och ett genuint intresse för det du gör.  I motsats till den externa motivationsfaktorn, där du drivs av exempelvis " Jag tränar för att andra ska tycka att jag är snygg".

I nästan hela mitt träningsaktiva liv sket jag i styrketräning. Inge bra idé. Började träna baksidaaxlar och rygg för kanske tre år och är nu mycket mer balanserat stark. Det är nog min bästa känsla, att känna mig stark. 

Med min ringa ålder har jag även insett att jag behöver variera träningen, jag blandar långa löppass (typ milen i lunkartempo) med intervallträning för kondisen på gymmet (vilket även kan innebära spinning) , jag kör mycket axel-och arm-styrka (där jag vet att jag behöver jobba med musklerna) varvat med att träna lite kampsport med min fästman (vi träffades ju just på kickboxningen). Jag yogar gärna, vilket är en helt annorlunda träning jämfört med det upptempot jag alltid eftersträvat, för att bli mer stabil och balanserad. Sedan tar jag gärna några danspass, helt utan prestige på gymmet för att åter känna livet strömma i kombinationen rörelse-musik.  

Nu har jag sagt det som är så mycket för mig vad det gäller träning. Jag har en motsatt tanke om träning också, att jag tycker att jag inte har någonting att säga om ämnet. Det handlar om att träning är i allra högsta grad är individuell. Alla har olika saker de behöver göra och som de tycker är kul, dessutom en upptagen vardag och träningen måste vara nära och lätttillgänglig. Dessutom har vi alla olika kroppar, vilket betyder att vi behöver träna olika saker. Det gäller att hitta sina knep och knåp. Hemmaträning, vardagsträning, expressträning, budgetträning, helgträning, ja, det finns en uppsjö av knep. 

Men vi kan säga såhär; har ni några frågor? Just shoot! Så ska jag försöka svara... 

Je ne regrette rien!

Dagens tema! Jag ångrar inget. I eftermiddag ska jag jobba en sväng på Ag47. Via deras facebooksgrupp har jag fått nys om att damerna producerat dessa fina smycken på temat  No regrets. Jag älskar det! Helt klockrent. För så är det ju. Ånger leder oftast inte framåt, vad vi har gjort har skapat den vi är. Misstag är lärdom. Så i eftermiddag ska jag alltså få bländas av dessa gobitar.  

Non, je ne regrette rien. Såsom Den lilla Sparven [Edit Piaf] sjunger. Inget att ångra. Kanske blir det även musiktema på detta i butiken idag!

Så ballt, lika örhängespluppar men den ena har lååång kedja. 

Har ni något att delge på temat Inget att ångra? 

Om min kärlek till mitt Hem

Värmande strålar dansar in över fiskbensparketten, värmen slingrar sig över mina tår. Träbit, glipa, träbit, glipa. Ömtåliga starka trä. Skrovliga ytor som en gång var lena. De gör mig kär, jag sitter på dem, smeker dem, bor med dem, i dem. De bär min trötta kropp kalla mornar, de kyler heta sommardagar. Matbordets spriror som burit skivan i mer en hundra år, färdats över vatten, ända från norra Indien! Det känns i träet, det luktar historia, det viskar om de personer som delat måltider på det, berättat historier med armbågarna vilande mot träet, kära hemliga par som hållit varandra i handen under bordsskivan, där ingen kan se. Utmed bordskivans bredsida drar jag fingrarna i spår som berättar en saga jag inte kan förstå, det är tecken, spröda inristningar som känns som gjorda av en omtänksam hand.

Jag lägger mig ned på fiskbensparketten. Lyssnar efter mina grannar, känner deras matos genom mitt golv, deras tak. Min granne under oss tycker att det låter högt när vi går, jag lyssnar efter honom och undrar vad han gör, gillar tryggheten att höra deras liv.

Katten sätter tunga tassar på min mage och lägger sig på mitt bröst, tillsammans spejar vi. Våra andetag formar väggarna, vår tyngd sätter nya spår i golvet. Jag drar mitt långfinger utmed en grövre repa i golvet och kommer ihåg att det här var en kul fest. Vi förlovade oss, rökte vattenpipa och dansade fuldans över detta golv. Varje väns fotsteg har gjort ett litet avtryck som format platsen jag ligger på. Kanske är det just därför jag det är så skönt att ligga just här, på mitt vardagsrums golv.

Det är eftermiddag och skuggorna är som vackrast då. En ljusstråle träffar hans svartglänsande gitarr och slår an på en ton som ger rummet en stjärnsprakande glans. Glansen dansar vidare och sprider ett skimrande ljus över fiskbensparketten, likt älvorna dansar i en dimmig älv. Ljuset är milt.

Genom den gröna floran penetrerar solen, klorofyll ger grönt en ny innebörd. Det silade ljuset från växternas lena blad ger glada skuggor på det ljusblå bordet. Bordet ser sönderrivet ut i färgen men stabilt i sin patina, som om det hela tiden föder nya lager i sin färg. Snickaren frågade om vi ville att han skulle slipa om bordet och måla det på nytt och vi drog förskräckt ett djupt andetag, även om vi förstod att han bara menade väl. Den flagnande färgens vittnesbörd är så mycket viktigare än så. Det gula som kikar fram under det blå, det mest centrala vittnet i domstolen, som alltid avslöjar en ny sanning inför det vi redan trodde oss se som en sanning. Det vackra handsmidet som håller än, där kurvor avlöser raka linjer och lena ytor avbryts av skrovliga sjöar. Det är stort och grovt och på samma gång som det bärs av nätta välsvarvade ben. Eftermiddagsljuset smeker den ojämnt ljusblå ytan med milda strålar som slipar fram nya lager av historia.

Behind the Scenes

Jag tänkte att vi med hjälp av kameran ska få följa med bakom scenerna när jag fotades för Stadiumkatalogen i Milano i våras. Hela oglamorösheten blottad liksom.

Här är jag dag två, ganska utmattad efter dag ett. Som innebar att vi direkt från flygplatsen (där jag förövrigt blev stoppad av italiensk polis som undrade om jag verkligen kom från Sverige och förövrigt den ENDA passageraren från mitt svenska plan som blev stoppad...) till "location" vid Lake Como där det blev smink på och sen in i vanen för att fotas efter fem timmars väntan i vanen. Tio timmar senare middag på hotellet vid nio-snåret. 

Vi var alltså vid en gammal arena, och här är resultatet som syns i katalogen. Bilden under är från själva "rekandet" över vart bilden skulle tas.

Här i den lilla öppningen står jag och sparkar högt, i kall luft och med stela ben. "Kan du sparka högre? " "Nej.. Inte ouppvärmd..."

Jag lutar mig även lite casual mot pelaren. Spanar efter en tid som flytt kanske. 

Ombytesdags. Byt om i bilen, jag och manlig modell turades om, in i bilen och byt om, vänta inne så sminket inte rinner, kom ut det är din tur. Typ så i tolv timmar.

Man får ju hålla andan uppe! Hey Hey.

Så här nedanför står jag och rockar rockring. Gick upp i det lite väl mycket, fick dämpa mig så bilderna skulle bli "snygga".

Rockring är barnsligt kul. 

Plågobild. Vem häller en flarra vatten över sig när man tränat egentligen? Detta var sista bilden från dag ett, sminket sätter sig bra i ögonen och jag såg lätt knarkat rödögd ut dagen efter. Det bästa var dock att jag hade på mig mitt enda par skor jag hade med mig, som blev tyngblöta. De två timmarna i bilen till hotellet efter detta var ganska blöta, kalla och hungriga. Vilket som tur var kompenserades upp av det mest fantastiska läget på hotell någonsin typ. Kolla in det HÄR. 

Vi lyckades med denna bild innan vattenflarran iaf, den blev de sjukt nöjda med och detta blev ju omslagsbilden. 

Muren som dessa rovfåglar vaktar är den som bilderna tog emot. 

Här är ett styck manlig modell som blir sminkad i vårt "hem", vanen. Det var även han som var så otroligt lik min bror, till utseende och sätt. Fast min bror är snäppet vassare såklart.

Så blev den sminkningen!

Här sitter jag i vanen och väntar. Hungrig och törstig. Fanns bara cola i bilen och jag är inget fan av läsk.

Men där blev de bilderna tagna.

Sedan tog vi några bilder i studio hemma i Sverige också.  Som denna.

Efter tolv timmar, dag två, satt jag i vanen och fick vänta på att alla modeller skulle bli avsläppta på diverse locations. Sedan tittade chaffören förvånat på mig, som om han inte sett mig förr och sa "And you?". Jag svarade med det hotellnamn jag fått. Han sa" That´s no hotel, that´s a streetname." Han körde till gatan hursom, sprang in på ett hotell och frågade något, kom tillbaka, muttrade irriterat, fulsvängde, körde vidare, bromsade in, stormade in på annat hotellet. kom ut, muttrade fortfarande argt, slet upp min dörr, tog tag i mina väskor och stormade in på hotellet, nickade mot receptionen och muttrade något obegripligt. Jag gick fram och sa mitt namn. " We have no one booked in that name here. Are you Bergh? From Sweden? " Jag sa att det var inte mitt namn men att jag kom från Sverige och kanske det kanske var bokat i någon annans namn. Men det dög ju inte. Fick ringa projektledaren som inte svarade förrän fem samtal senare och denne skyllde allt på den "inkompetenta"svensk-italienska tolken. Fick mitt rum vid elva-tolv någongång, pressade ned tårarna i halsen och frågade trött personalen om det fanns någonstans det gick att få mat. De menade att jag kunde gå några kvarter fram så fanns där restauranger. Så det gjorde jag. Mild kväll, fulla uteserveringar där folk skrattade över ett glas vin. Det kändes som om det kunde varit en sådan fantastisk fredagkväll. Jag valde ett ställe med mycket ungdomar på uteserveringen och där det hängde rostiga cyklar i taket. Det hette Le Biciclette. Där fick jag avnjuta en fantastisk tallrik breasola och en sparrisbakelse och fick ett bonusglas bubbel innan maten för att jag såg så ledsen ut. "Are you sure you don´t want dessert?" Första måltiden på tolv timmar. Satt bra. Men dessert var för mycket för min numera svälfödda mage. 

Dagen efter gick mitt flyg vid lunch, jag hann med 60 minuters sightseeing i kvarteren där jag bodde i Milano. gick en halvtimme bort, gick en halvtimme hem. Väl på flygplatsen åt jag chokladcroissanter, minst två av den godaste cappuccino och färsk pressad apelsinjuice. Det var det, all glamour med modell-livet två dagar i Milano. 

Om de som känner mig

Idag tog vi oss ut i brittsommaren

Gick hela vägen över bron...

För att hänga på klubbfest med Stockholm Kickboxning, källan till så mycket kärlek jag vet. Där jag träffade min man och många av mina närmsta vänner. På bilden ovan ser ni min såkallade "lillebror", en bråkig bästa vän som växt upp och blivit pappa till världens sötaste unge med de klokaste ögonen, de längsta ögonfransarna och de coolaste alvöronen. 

Här är storebror till "lillebror" som också känt mig i tio år nu. Mannen som alltid sagt [när jag står i ringen] "dansa, Leila dansa"

Vi åt tapas i varm sol med Sangria till!

Bella med tillbehör var där!

Och Carlos glassade i solen han med! Hoppas ni haft en skön dag, nu är det dags för nästa klubbfest med kampsportare!