När jag går hem.

Ungefär vid slussen känner jag att det är dags att lämna den kvävande tunnelbanan. Starka lukter, åksjuka och otaliga minnen från min tid som ordningsvakt i tunnelbanan gör att jag inte trivs där så värst bra.

Det bästa är när jag kommer på att närmsta vägen hem är via Norrmälarstrand.

Där pilträden bugar sig så fint att jag får nicka djupt varje gång ett gäng grenar sveper förbi.

Dessa kan också ses som den bästa sortens paraply när himlen är osäker.

Ibland kan det ligga en liten båt på kajen. Många bor i sina båtar här.

De har också försökt planetera en liten fin rabatt utmed kullerstenarna. Asfaltsblomma tänker jag.

När himlen bli sådär ljus i mörkret och vindarna blåser som om domedagen är nära.  När håret flyger i horistontellt läge och jag tänker bring it on hellstorm... För jag kommer ihåg när vi var små och var i parken med mamma. Då när alla andra föräldrar slänger upp sin unge på armen och sprang hem för att undvika regnet. Medan mamma satte oss ned i lugn och ro för att hon tyckte att vi skulle åskåda himlens dramatiska skådespel. För att sedan springa hem när regnet redan öste ned, poppa popcorn och titta på storm genom fönstret.

Då precis då, när regnet redan kommit, kommer jag hem.