Fredageftermiddag. Skyndar mig hem. Tänker att jag borde hinna med solen.
Om jag tar en joggingrunda kanske.
Det blir till en jakttur. Efter solen. Som bara försvinner med varje steg, jag springer tre steg fram, solen tar ett lång kliv runt husknuten. Jag skyndar mig mer men solen är snabbare.
Tillslut, på en udde, längst ute på en ö, väntar strålarna, som en busig kompis, och bländar mig totalt.
Men ändå. Jag tvingar upp ögonlocken, för att få den där sista dosen ljus. Den sköna varma ljuset som ligger lågt och omfamnar allt i just den sekunden. Två joggingsteg till och sen är allt borta.
Och jag tänker, ja det blir lingon och kantareller till middag.
2 kommentarer:
Hehe, jag tänkte tvärtom jag när jag var ute och sprang i eftermiddags... Jag blev skitirriterad när jag kom ner till Strandvägen (åh snart är det inte mina kvarter längre, bu) och blev helt bländad. Men samtidigt, man ska inte klaga, hellre solen i ögonen än regndroppar på skallen. Gott med kantisar, det åt vi i måndags, och onsdags... och igår.
mm så gott!
Nej för mig är det verkligen tvärtom.. sitter inne på kontoret hela jäääävla daaan o anar att d finns en strimma blå himmel.. på vägen hem märker jag att d e sol o då får man stressa ngt hemskt för att hinna hem till solen =( snart komme jag inte hinna längre =(
Skicka en kommentar