Finaste morbror.

Det är helt ofattbart att min fina busiga morbror, den yngsta av syskonen är borta. Min morbror har alltid varit så lik min mamma, min lillebror och vi sågs ju bara alldeles nyss på mormors begravning, snicksnackade, skrattade och var precis som vanligt. Han lämnade oss på Midsommarafton och jag undrar hur mycket sorg som kan klumpas ihop på så kort tid. Det är dåligt med tid för några få knappa andetag över ytan innan det är dags att dyka djupt igen. Jag tänker också på mina nära som precis förlorat närastående och undrar hur många begravningar det blir denna sommar. Solen skiner, allt fortgår och stannar upp på en och samma gång. Det är så konstigt. Mitt hjärta pausar lite varje gång jag kommer på att han är borta. Det HÄR tillfället då vi alla sågs känns så långt borta.