Att tänka med huvudet och känna med kroppen

Igår på mitt andra möte med en mindfulnessresenär så dök den gamla klassiska existentiella problematiken upp om tanke och känsla. Är de en och samma eller separerade, eller i olika konstellationer för varje människa? Kommer det ena före det andra, framkallar den ena den andra eller hur verkar de?

Jag hostade och snörvlade och kände att mina tankar var högst sammanlänkande med snoret som bebodde min hjärna och mina lungor (grumliga), så lite föreföll det som en fin ironi att det skulle komma upp just då, just där.

Tänker man sig till den medvetna närvaron, eller känner man sig till den?
Vidare funderar jag på om vi ofta intellektualiserar för mycket, abstraherar för mycket, särskiljer oss från kännandet, och kroppen. Vilket kan skapa rubbningar i form av distans till sin egen kropp, det naturliga sunda förnuft som kroppens signaler sänder oss. Kroppens medverkan, vårt kännande och deras sensorer är något som vi ofta förbiser i jakten på att tillfredställa vårt tänkande, eller kanske framför allt, andras tänkande som vi så lätt suger till oss. Att känna efter på riktigt, med helheten, våga känna smärtan som gnager i maggropen, våga möta den, tolerera den och kanske då också, kunna släppa den. Precis som att kunna känna glädje när man gör det och inte bara tänka sig till glädjen som kanske händer någon gång då, i framtiden. Även här är vi inne på, precis som sist , ett område som tolkar en självrespekt, en tolerans mot sig själv.

Detta tar jag med mig från gårdagens möte:

Att försöka vara med kroppen hela vägen - att bejaka hela sin person ( som någon så klokt uttryckte det)