Idag läste jag i boken "Konsten att leva innerligt", en tolkning av Sören Kirkegaars av Ted Harris om religion och meningen med livet. Vad är meningen med livet om det inte finns något större? Är livet meningslöst? Ungefär så går tankarna i detta kapitel.
Det är intressant med meningen ur perspektivet som icke-religiös. Eller, omformulerat, om man bortser från aspekten religion. Finns det någon mening om det bara handlar här och jag och nu? Vad blir meningen då?
Jag tänker mig meningsfullhet, precis som meningslöshet, som ett subjektivt fenomen, det går inte att skapa mening för någon annan, eftersom de värden vi attirubuerar till ting och händelser runtomkring är indviduella. Skillnaderna i värderingarna kanske inte alltid är så stora men ändå individuella.
Vidare skulle det då bli så att meningslösheten skapas, precis som meningsfullheten, av oss själva, vilket kanske försätter oss i en gudalik position. Men vilket ändå är en riktigt bemyndigande tanke! Vilken kraft vi har! Det är någonting jag tänkte öva på lite oftare.
Hur tänker ni om meninglösheten/meningsfullheten?
6 kommentarer:
Jag tänker mest på meningsskapande som vi pratar mycket om i utbildningen. Alla föds som meningsskapande människor etc...
Man får väl helt enkelt skapa sin egen mening i det mesta. Om det känns meningslöst så får man fundera på hur man kan tänka för att det ska kännas meningsfullt. Något som man får kämpa en hel del med i utbildningen :)
Men annars tror jag inte jag är här på jorden av ngn speciell anledning. Kan det inte bara vara så att meningen är att vi ska få en stund som förhoppningsvis är trevlig och kul! Eller så är det utomjordingar som skapat oss och väntar på att vi ska komma tillräckligt långt i evolutionen för att sedan ha oss till något som de planerat sedan länge?
Och förresten, efterliv? Nej tack! Vad ska man göra där?
åh, det där funderar jag mycket på, och undrar så ibland, vad sjutton det är för mening med allt. hur gör man när all mening är borta liksom? men finns meningslösheten, borde ju då också meningsfullheten finnas. fast man kanske gärna vill att den där meningsfullheten skall vara så stor och omvälvande och helig på något sätt. jag såg en film, där en gammal kvinna säger, att hon tror att alla har en uppgift här i livet. fågeln äter fröet, bajsar ut fröet någon annanstans och det börjar gro. fågeln har sin uppgiften, fröet har sin uppgift. vi kanske har en liten liten uppgift, som vi inte ens förstår vad det är, den kan vara liten, behöver inte vara så stor och betydelsefull i ens eget tänk. oh, sånt här är så intressant men så svårt att ta i ett litet kommentarsfält på en blogg!! vinkvällar med plockmat med mänskligt sällskap lämpar sig bättre tycker jag..:)
Ja, mitt hjärta, denna fråga har jag funderat över i hela mitt liv. Den har också fått mig att söka de vägar jag går på nu. Jag har frågat din bror om meningen med livet och han svarar -att det ska levas! Men hur? har jag då frågat -genom att ta ett ögonblick i sänder, svarade han. Det låter enkelt, men är inte lätt. Men jag tror du är en gudinna i ditt eget liv. Som alla människor. ALLT kan man förhålla sig till. Enkelt men inte lätt.....
Janna; en rolig stund! Ja varför inte.. och skippa efterlivet alltså. Jodu är alltid en uppfriskande fläkt =)
Emmie:Jag gillar tanken med uppgift, lite ödesmättat? Fast det är ändå fint med ett syfte och ett gemensamt beroende av varann; det gillar jag verkligen!
Mamma: Jag tycker ofta man glömmer bort just den biten; att vara gudinna i sitt eget liv. Tror man behöver påminna sig om det oftare!
Ja, men liksom. Ska man gå runt där i änglavingar på moln liksom? Vad ska man göra i molnen? Finns det datorer och dvd-spelare?
Eller ska det vara en till värld som i Bröderna Lejonhjärta? och sen en till och en till. Då slipper man ju aldrig undan, man lär vara så trött på upprepning att man inte vet vad man ska göra!
Jag vet att det inte riktigt var det ditt inlägg handlade om, men jag bara associerade när du skrev om religion.
jag tror inte på det där med utomjordingar, vill bara förtydliga. men det är ju intressant att vi finns till här på jorden. om det inte finns någon mening riktigt, bara fortplantning på fortplantning.
för ok, om gud skapade oss, han ville inte vara ensam va, men han är ju liksom inte med oss, han bara kollar. det är som om vi isf är hans superstora big brother-show. och det kan ju vara kul att kolla på ett tag, men sen då? han är ju helt ensam, då blir man ju galen till slut. fast han har kanske änglakompisar. och vart kom gud ifrån? vem skapade honom då?
jag gillar inte att tänka på det där egentligen, typ varför det blev liv på en planet och vad finns utanför rymden (speciellt det där med utanför rymden) och när tar den slut. jag får svindel och mår dåligt då. jag nöjer mig alltså med att jag lever nu och det är väl helt ok, sen där jag och då är det bra med det.
Jag läste detta fina tänkvärda inlägg i går och ville kommentera... försökte typ fem gånger men fann liksom inte riktigt orden jag ville säga!
Så himla svårt det här och något jag funderar på ofta! Och än så länge kan jag inte säga att jag har någon bestämd ståndpunkt... liksom, "såhär tycker jag" i frågan... det pendlar så klart. Ibland känner jag mig spirituell, ibland inte, ibland tänker jag att "vi är väl inte mer än djuren, och vad är meningsfullt för djuren i skogen?". Kanske ska vi bara liksom "vara" mer och tänka efter lite mindre? Äh jag vet inte...
Men himla härlig att läsa allas kommentarer!
Skicka en kommentar