Mellan den fria och den kloka

Jag har ofta två röster inom mig som gnabbar.

Den ena rösten, hon är den där kloka, eftertänksamma flickan med den starka viljan att vara duktig och göra bra ifrån sig. Hon fick mig att jobba tvåhundraåttio timmar på en månad, hon fick mig att jobba extra efter jobbet som var efter jobbet, hon kan till och med jobba gratis om det verkar vara vettigt. Hon tränar utan gränser och städar maniskt upp efter allt och alla, arrangerar fester och är världens bästa vännina.

Hon är bra, i lagom dos.

Den andra rösten är mycket spännande. Det är hon, den där rebellen. Hon värdesätter friheten högst, mest och bäst. Hon är den som skriker åt auktoriter som behandlar henne eller andra orättvist, hon skiter i saker som hon inte vill göra för hon vet att man kan dö imorgon, hon har fått mig att byta jobb när jag vantrivs, släppa vänner som drar energi och våga söka jobb och utbildningar jag velat testa, i farliga situationer handlar hon raskt och besitter en styrka som inte många ror på. Hon vill inte göra saker av anledningen att de ger bättre meriter, status eller pondus. Hon är den som gör saker för mig.

Under tisperioder har jag låtit en av dessa starka krafter ta över. Ofta har den fria tagit kampen, eller gett upp kampen för att sedan låta den kloka ta över som städpatrullen. Den kloka får ju fatt på tråden och syr fast knappen igen. Men den fria, hon gör att jag är stolt, behåller mitt självförtroende, en känsla av självvärde och identitet.

Med tiden har jag ju förstått att jag måste inrymma båda dessa krafter, båda dessa delar av jag. Den kloka är samhällets bästa vän, hon driver runt statskassan och ger universiteten bra betyg. Den fria är samhällets värsta fiende, men värnar om mitt hjärta, och skyddar det in till sista blodsdroppen, svingandes alla svärd för mitt skydd. Nuförtiden ser jag det som en ymnest att vara en nära vän med båda två.