Förhållningssätt och annan vetenskap

Min livsfilosofi går till stor del ut på att inte döma mina medmänniskor utifrån rätt och fel. För så vill jag inte att de ser på mig.
Istället försöker jag förhålla mig till ett spektra av förståelse. Jag kan ibland ställa mig vid noll förståelse och ibland hundra. Även om jag står vid hundra förståelse så är det inte alltid kopplat till positiva känslor.
Mitt känslospektra går parallellt utmed min förståelse men inte på någon skala utan snarare på det sättet att viss förståelse eller brist på kan, som ett plektum, slå an på vissa strängar.
Dessa strängar utlöser, precis som toner av musik, beteenden som inte alltid är ljuva. Dessa beteenden, i sin tur, får mig att hamna i bekväma eller obekväma situationer.
Och då frågar jag mig ;Vad fanken hände nu?
Om vi då går tillbaka till början
hamnar vi i förhållningssättet till förståelsespektrat. Där kan jag ana, att i mitt förhållningssätt ligger oftast nyckeln.
Till den där porten som är toklåst, står på glänt eller vädrar fritt.
Jag förstår också att påstå att jag förstår är alldeles för mycket begärt, jag får jobba mer på hur jag kan förhålla mig.
[apropå rättfärdigande av sanning och annan "vetenskapsteori"]