Ser ni grönskan, livet som är så starkt att det på bara några dagar, slingrat sig så vackert kring cykelns ekrar. Så bestämt skapat ett mönster, bestämt en bana. Fascinerande, tänker jag.
Samtidigt är det måndag morgon och jag gör en playlist på låtar som ska spelas på min morbrors begravning på fredag. Och jag förstår inte, för det känns som igår, jag var på mormors begravning, satt mittemot min morbror och sa att han inte skulle bry sig om min kusins syrliga kommentarer, skämtade lite med honom, pratade om mitt bröllop som ska vara där vi alla växt upp varje sommar och han nickade och berättade om sina snart färdiga lärarexamen. Det var i maj, i juni, på midsommar hittade mamma och min moster honom död i hans sommarhus. Jag lägger till "Bridge over troubled water" i spellistan och solen skiner och växterna växer. "And pain is all around".
1 kommentar:
Ja, mitt hjärta, det är så svårt att förstå att en människa bara försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Tror att det är det svåraste att ta in av allt i livets väg. Och ändå händer det dagligen.. Tänk på bilden av växten i ekrarna, den växer i ett cykelhjul och på den översta bilden är bildäcket med. Dom rullar båda, precis som vi, i alltings kretslopp.Livets cirkel kan vara en trygghet, jag försöker tänka så, mitt i det svarta...
Skicka en kommentar