Finaste Agnes skrev idag om bröllop. En intressant fråga att diskutera tycker jag! Såhär diskuterade jag ämnet;
"Jag tycker verkligen INTE att man behöver gifta sig. Hade aldrig planerat att göra det själv...minat ankar gick om detta som en förlegad tradition, alltid ogillat prinsessmarängsklänningar och stela sittningar. Det är verkligen något man själv måste känna att man vill göra.. eller inte. Inte för att bevisa något för andra heller. Utan för att sdet finns en personlig grogrund i det hela. Jag hade heller inte trott att jag skulle träffa någon som kändes som "den rätta", det trodde jag inte fanns som koncept, utan var något som endast existerade i sagovärlden.
Sedan har jag i efterhand kommit på praktiska skäl till att gifta sig, som har med lagar att göra, men även det, är ju ett bevis på hur traditionsenligt vårt samhälle är uppbyggt!
Det fina är ju att det idag finns en del valfrihet, det går att gifta sig på sina egna villkor, eller att helt skita i det och skriva juridiska avtal för sådana lagliga aspekter som kan vara viktiga och tyvärr inte regleras av samboskap..
[Paret på bilden har inget med resonemanget att göra..]
Det bästa med att gifta sig tycker jag, är att det är den ultimata festen, som festfixare, gillar jag den aspekten! Det känns som ett forum för en kreativ explosion. Planeringsfasen tycker jag är bland det roligaste! Dock går det ju lika bra att göra en födelsedagsfest till den ultimata festen, eller något annat som vore kul att fira...
Men så tycker ju romantikern i mig att det är fint att fira kärleken. Jag tycker alltid att alla anledningar till att fira är bra anledningar, men kärlek är för mig, extra bra. Romantikern i mig är också i allra högsta grad smickrad över den fina man som vill gifta sig med mig! Romantikern i mig resonerar också som så att det som är viktigt för honom bör även beaktas och i alla fall resoneras om, som viktigt för mig... Romantikern i mig vill berätta vår kärlekshistoria, som känns så speciell för mig, för oss och för vår gemensamma framtid som vi bygger tillsammans."
Hur resonerar ni om bröllop? Ni som är gifta - hur tänkte ni innan, hur tänkte ni efter? Ni som inte är gifta - vill ni gifta er? Varför - varför inte?
3 kommentarer:
Jag känner verkligen igen mig i texten, jag trodde inte heller jag skulle vilja gifta mig en dag! Men så samtidigt älskar jag tanken på att samla hela tjocka släkterna och slå på stort i en megafest för att fira kärleken och det skulle jag aldrig vilja ha ogjort! Men sen för oss som bor utomlands så hade det aldrig funkat med visum, byråkrati etc om vi inte varit gifta, det är fortfarande så traditionellt!
Sen får jag nog säga (såhär ett år efteråt) att förhållandet stärks på något märkligt vis och man blir om möjligt ännu mer trygg och säker i förhållandet och det är bara så fint! Konstigt kanske men så har jag känt och det har bara varit positivt!
Jamen jag resonerar så också tror jag, ser fram emot dessa oväntade fördelar också =)
såhär skrev jag hos agnes: "men jag känner verkligen igen mig i det där du skriver om att det är väl bevis nog att man delar säng varje natt. jag och lee har varit ihop i fyra år och det har väl inget att göra med vår kärlek eller inte huruvida vi går och gifter oss eller inte. dock älskar jag bröllop, men jag har just nu svårt att se att jag själv kommer att gifta mig. men vem vet. mina föräldrar är ju inte gifta och de har varit ihop i hmm.... 35 år kanske? så självklart är jag påverkad av det. men som du säger, jag har alltid haft svårt att göra sådant som förväntas av en. när det finns möjlighet så bryter jag gärna emot någon liten norm...
det ultimata man kan göra enligt mig är att bestämma sig för att skaffa barn med någon, (ja jag vet att barn kan dyka upp lite hur som, men att göra ett aktivt val) för det om något bör väl vara en kärlekstestare, haha." (sen kan ju inte alla få barn, så klart, inte meningen att kliva på någons tå. och alla vill inte heller, det är också en intressant fråga att diskutera angående vad man "bör" vilja)
sen tycker jag det är intressant att höra hur en del som förlovat sig resonerar, typ "åh det känns så härligt att vara förlovad, men det ska bli ännu härligare att bli fru". nu är jag ju som sagt varken förlovad eller fru, men i min värld känns det lite konstigt. blir kärleken verkligen starkare för att man har gift sig? det kanske den blir, det vet ju som sagt inte jag. men man är väl samma gamla människor efter bröllopet som man var innan.
men det är en knivig fråga. tycker jag.
Skicka en kommentar